Istället för att ligga och vrida mig i ångest inför det faktum att IK hittat ännu ett sätt att förlora så väljer jag den här gången att skriva av mig. Kalla det terapi, ett sätt att få ur sig allt elände, egentid. Jag får någon slags inre bild av Michael Clarke Duncans karaktär i Den gröna milen som spyr ut världens ondska i en hoper av svarta flugor, så känns det. Nåväl. Jag passar också på att varna känsliga läsare, för det här blir tyvärr inget positivt. Jag önskar verkligen att det kunde vara det men här kommer istället en hel radda anledningar till varför IK sannolikt spelar i HA säsongen 20/21.
Jag börjar med att klargöra en sak som det tydligen fortfarande tvistas en del om. IKs motståndare i kvalet kommer att vara Björklöven.
-Va!? Det kan du väl för f*n inte veta!?
Jojomensingen, det kan jag visst. Jag behöver varken vara stjärnskådare eller högskoleingenjör i kärnkraftteknik för att kunna veta att 1+1 ibland faktiskt blir 3. Redan innan säsongen ens började var det givet att IK skulle få möta firma Kenttä/Hutchings i ett kvalspel, resan dit var näst intill obetydlig. Allt det som skett hittills är bara en del av det stora ödets manus som kommer att utmynna i detta, oundvikliga. Allt annat, precis allt, är otänkbart. Vi kan lägga till mer rimliga och logiska faktorer som att Björklöven faktiskt har ett mycket bätre lag än både Modo och Timrå, framförallt är jämnheten i lagdelarna en helt annan. Det finns också en tydlig skillnad i målvaktsspelet. Bartosak i all ära men jag hade valt Cannata 100 gånger av 100.
Hur stora är då IKs chanser i ett kval? Jag skulle säga såhär, som rubriken också antyder: Mirakel inträffar för de som tror på dem. Innan har det spekulerats i att ett SHL lag alltid måste räknas som favorit, kanske 60-40 sisådär. Andra har sagt att det är helt öppet, 50-50 således. Men då är det rätt många faktorer man inte tagit hänsyn till. I dagsläget säger jag att IK går in i ett kvalspel mot Björklöven som underdog 40-60. Here's why.
Vad det gäller IK så får man först se till hela säsongens snudd på ändlösa virrvarr. Ni kan historien, om inte annat, läs Christian Gustafssons eminenta genomgång här.
Spelartruppen har likt Theseusskeppet (Googla!) kommit att bli ett filosofiskt spörsmål. Kan vi ens säga att det är samma IK Oskarshamn som spelar nu som i september? Jämför det med Björklöven, som förvisso plockat in en del under säsong men då gjort det med en betydligt skarpare precision. Framförallt sticker kontinuiteten hos Björklövens målvakter ut på ett mycket tydligare sätt. Vi vet inte ens i dagsläget vilken målvakt som kommer att stå i den första kvalmatchen för IK. Vi kan inte ens säga att Tex, Bachman, Rosengren eller Hellgren antingen tar första eller andraspaden. Ingenting är givet. Det som däremot är givet är att man absolut inte vill gå in i ett kvalspel under de förutsättningarna. I fjol hade IK en målvakt som stod på huvudet i flera kvalmatcher och det är exakt vad som krävs för att laget ska spela SHL-hockey nästa säsong. Känns tämligen osäkert, eller hur? Just nu vinner Björklöven den matchen på knockout i första ronden.
Vidare till Åhlund-gate. Jag var tidigt en som tog Åhlund i försvar, och såg verkligen ingen anledning till att han skulle få lämna i förtid. Det var naturligtvis innan jag kände till hur läget var och hur omöjlig han gjort sig i föreningen. Jag pudlade, IK gjorde rätt. Det fanns ingen annan utväg. Nu står vi dock här med ett fåtal omgångar kvar av serien och den nya tränartrion har vunnit...noll matcher. Vi kan ha många åsikter om Håkan Åhlund men det finns inte en möjlighet att han hade torskat alla dessa matcher. Hade Åhlund dessutom varit den som lett laget in i ett kval så hade jag svängt till fördel för IK, 60-40 kanske till och med 70-30. Håkan Åhlund hade vägrat åka ur. Han hade gjort det som krävs. Han hade låtit köra över en målvakt, bränt upp en ishall, tuggat av sig armen och använt den som klubba för att själv slå in puckj****n i mål om det hade varit nödvändigt. Får ni samma känsla av Perra? Myspys, jo jag tackar ja. Det är dessutom uppenbart att 17, 33 och 58 är helt andra spelare nu än när Åhlund styrde skutan. De kommer inte ens nära i sina prestationer. När 17 kom tillbaka sa jag att det nu inte fanns minsta risk för att åka ur, Enga kommer helt enkelt att vägra det. Nu är känslan en helt annan. Jag ser inte att 17 leder laget på samma sätt som tidigare, han går liksom inte i bräschen på det där självklara sättet. Det oroar mig enormt. Åhlund-gate kan visa sig vara det som får hela laget på fall. Björklöven å andra sidan står väldigt stadigt. Jag får upp inre bilder av hur en leende Kenttä sitter och smider planer med Fagervall om hur man lättast manövrerar ut IK. Det känns som om de redan har strategin klar, den ligger där färdig att förverkligas. - Bring it on Perra!, säger Kenttä på sin överkalixdialekt.
Kombinera dessa två stora förevändningar med ett PP som fullständigt klickat (JA, DET ÄR ETT NEGATIVT UTTRYCK! DET FINNS INGET POSITIVT MED ATT KLICKA! LÄR ER DET! Ahhh, äntligen fick jag det ur systemet), en nr 8 som inte visat upp den där totalt överlägsna formen som han hade under hösten och en nr 19 som inte längre skjuter så är det sannerligen inte mycket som talar för IK.
Finns det något hopp? Ja, tillbaka till rubriken. Om spelartruppen tror på det. Om Perra och Co ger sig fan på det. Om nr 17 knyter näven. Om vi får en hel målvakt, säg Bachman, i tokform. Om Thelin (fy fan så bra han är nu!) börjar sätta dit puckarna igen. Om IK-fansen hittar den där "här kommer bönderna från Småland"-känslan igen. Om Wennerholm skriver en krönika om att Björklöven minsann kommer att gå upp. Om det faktiskt inte blir Björklöven som IK möter (yeah right). Om stjärnorna står rätt osv osv. Då kan ännu ett mirakel inträffa. Men det vore verkligen ett mirakel enligt mig. Jag tänker inte överge hoppet trots den här dystopiska skriften det är en sak som är säker men bered er på värsta tänkbara och preppa er som vore det en pandemi på ingång (eh, vänta nu...)
onsdag 4 mars 2020
torsdag 16 januari 2020
Svar på: Ska IKO byta ut Åhlund redan nu? av Christian Gustafsson, Barometern 20200115
Ibland är saker inte vad de är. Ibland är även en inställd spelning en spelning men faktum är att det alltsom oftast bara är just en inställd spelning. Ibland är inte heller en uppsägning efter säsongen mer än just det. Inga frågetecken. Bara en enkel punkt.
Håkan Åhlund ÄR IKOs mest framgångsrika tränare någonsin, där är vi helt överens. Håkan Åhlund skaver i relationen med vissa andra anställda i IKO, det kan vi också vara säkra på. Så långt, inga konstigheter.
Men att IKO och Håkan Åhlund skulle gå skilda vägar redan nu, det är inte ens en fråga som borde diskuteras. Det är bananas. Helt uppåt väggarna. För att vara lite mer seriös, en fråga som skulle kunna leda rakt ner i hockeyallsvenskan och förstöra allt som är IKO idag.
Det är nämligen så att både fans och journalister måste vakna upp och lukta på kaffet (låter inte i närheten av så bra som det gör på engelska). Ishockeyns verklighet ser ut såhär och har gjort det några år nu. Spelare och tränare aviserar tidigt att de inte fortsätter i en förening, dels för att det ökar deras egna möjligheter ute på marknaden och dels för att det är ett hederligt agerande gentemot arbetsgivaren. Åhlunds avisering om avgång gör att IK får god tid på sig att hitta en lämplig ersättare och det är en enorm fördel gentemot att Åhlund meddelat sin avgång efter säsongens sista match. Det är inget märkligt att Åhlund slutar. Han vill vidare i sin tränarkarriär och han kommer inte att sakna anbud, om han nu inte redan är klar för nästa jobb. Han har bevisat vad han kan göra. Inget snack, inget twittrande, inget lull lull whatsoever, bara reslutat. Åhlund upplevs som proffsig och utan att känna honom så vill jag också tro att han är en hedervärd person. Han har inga planer på att lämna innan säsongen. Han har inga tveksamheter till att rädda IKO kvar i SHL. Jag tror att han på riktigt tar extremt illa vid sig om någon ens yppar tanken om att han inte skulle göra sitt jobb till 100% även efter den aviserade uppsägningen. Jag hade inte lagt fram det påståendet face to face med Åhlund, hade du det CG?
Dessutom tror jag att han har spelarnas fulla förtroende. Jag kan inte tänka mig något annat. Han tog många i truppen till SHL. Kaptenernas kapten är tillbaka hos sin general. De kommer att fortsätta strida tillsammans, oavsett, till slutet. Tillsammans, tillsammans, tillsammans...ni vet. I många historiska slag har förlusten av en fantastisk ledare lett till att hela arméer kollapsat. Jag är rädd att samma sak skulle kunna hända med IKO. “Att laga saker som inte är trasiga är sällan bra” skrev CG och så är det även i det här fallet.
Fråga dig själv, hade du helst stått med Åhlund i båset i det där (jävla) kvalet i vår eller hade du valt någon helt annan? Perra Johansson? någon med mer glädje och solsken? För mig är det alltså en ickefråga. Åhlund ska stå där. Han ska avsluta det han har påbörjat. Han och spelarna ska göra det tillsammans och ingen jävel ska säga att han inte gjorde precis allt han kunde för IKO.
Andreas Idberg
tisdag 15 maj 2018
Inkludering - ofta en fråga om exkludering
Inledning
Det här är ett inlägg i debatten om inkludering. Under de senaste åren har det här begreppet kommit att bli centralt för den svenska skolan. Alla ska inkluderas, alla ska med, ingen lämnas utanför. Ett behjärtansvärt syfte men är det helt av godo? jag kommer att visa att så inte är fallet. Det är viktigt att tänka utifrån barnens behov och då kan inkludering vara något kontraproduktivt. I det här fallet kommer jag att främst tala utifrån egen erfarenhet. I snart 13 år har jag arbetat med barn som har särskilda behov varav de senaste sju i en verksamhet som främst inriktar sig på elever med diagnos inom autismspektrum. Med andra ord så är jag part i målet men jag anser mig också ha en viss erfarenhet.
Begreppet inkludering
Inkludering är ett begrepp som hörts flitigt i skolsammanhang under de senaste åren . Faktum är att det är ett begrepp som dök upp redan 1994 i samband med den så kallade Salamancadeklarationen. Den innehöll flera specialpedagogiska överenskommelser där en del var inkludering (inclusion). Kort sammanfattat betyder det att elever med särskilda behov ska få dessa tillgodosedda i ett så ordinarie sammanhang som möjligt. Det som utmärker dokumentet är att det i huvudsak talas om elever som har någon typ av funktionsnedsättning men även elever i olika typer av svårigheter nämns. Dokumentet har reviderats vid tillfällen och i den svenska översättningen, senast från 2006, så förklaras syftet med dokumentet så här.
"Den vägledande princip som ligger till grund för denna handlingsram är att skolorna skall ge plats för alla barn, utan hänsyn till deras fysiska, intellektuella, sociala, emotionella, språkliga eller andra förutsättningar. Den skall omfatta handikappade såväl som andra barn, gatubarn och barnarbetare, barn från språkliga, etniska eller kulturella minoriteter samt barn från andra eftersatta eller marginaliserade områden eller befolkningsgrupper. Dessa förhållanden skapar en rad utmaningar för skolsystemen. I anslutning till föreliggande handlingsram avses med uttrycket ”specialundervisning” eller ”undervisning av elever med behov av särskilt stöd” undervisning av alla de barn och ungdomar vilkas behov härrör ur funktionshinder eller inlärningssvårigheter. Många barn upplever inlärningssvårigheter och har alltså någon gång under sin skoltid särskilda pedagogiska behov. Skolorna måste finna vägar när det gäller att med lyckat resultat ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har svåra skador och funktionshinder." (s.16)
I klartext - alla barn har rätt till utbildning oavsett fysiska eller psykiska hinder. Skolan är skyldig att hjälpa till med att skapa förutsättningar för alla barn att lyckas.
I det reviderade dokumentet från 2006 så talas det inte om inkludering i den svenska översättningen utan om en "integrerad skola".
"Det råder en allt större enighet om att barn och ungdomar med behov av särskilt stöd i undervisningen (särskilda pedagogiska behov) bör omfattas av de allmänna undervisningssystem som byggts upp för flertalet barn. Detta har lett till begreppet ”integrerad skola”. Den uppgift som den integrerade skolan står inför är att utveckla en pedagogik med barnet i centrum som har förutsättningar att med framgång ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har grava skador och funktionshinder". (s.16)
Det här är inga konstigheter och märk väl att det här är skrivet för många länder där barn med funktionsnedsättningar eller andra svårigheter inte får rätt till utbildning på samma sätt som andra barn.
Kritiken mot den svenska tolkningen av inkludering
Nu till det som regeringarna i Sverige från år 2006 och framåt valt att fokusera på.
"Den grundläggande principen för den integrerade skolan är att alla barn, närhelst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårigheter eller inbördes skillnader. De integrerade skolorna måste erkänna och tillgodose sina elevers olika behov och ha utrymme för både olika inlärningsmetoder och inlärningstempon och därvid ge alla en kvalitativt bra undervisning genom lämpliga kursplaner, organisatoriska ramar, pedagogiska metoder, resursanvändning och samarbete med lokalsamhället. Stöd och tjänster skall tillhandahållas kontinuerligt och svara mot uppkomsten av särskilda behov i varje enskild skola" (s.18)
Så långt det är möjligt ska elever oavsett svårigheter alltså undervisas tillsammans med andra elever. Fullt rimligt kan vi tycka men återigen, Sverige är inte den huvudsakliga målgruppen här. Läs det här som om det gäller barn i Sri Lanka, Burkina Faso eller Angola. Det här är alltså ett dokument som gäller i princip världens alla barn och med det i åtanke blir perspektivet något annorlunda. Naturligtvis ska inte svenska barn med svårigheter förringas, dessa förutsättningar gäller även dem. Det jag menar är att skolsystemet i Sverige ser väldigt annorlunda ut i jämförelse med många andra länder. Här finns exempelvis en grundsyn på jämlikhet och barns rättigheter som inte existerar på samma sätt över hela världen. Med det sagt så går vi vidare till den svenska skolan.
Under ca tio år nu så har fokus mer och mer kommit att ligga på begreppet inkludering. Vi som arbetar i skolvärlden har blivit matade med det från alla fronter. Skolor har i princip tävlat i att inkludera sina elever i den ordinarie undervisningen. Vad är det som har gjort att det ligger sådant fokus just på detta? Salamancadeklarationen är naturligtvis en av anledningarna men knappast den viktigaste. Har elevernas skolresultat och generella mående gynnats av strävan efter inkludering? är det den stora anledningen? knappast.
I en tid av blödande budgetar och problem med alltför många obehöriga lärare har den ekonomiska fördelen med inkludering seglat upp som den absolut viktigaste faktorn. Särskilda undervisningsgrupper kostar mycket pengar, något som i stort finansieras av den peng som följer den enskilde eleven. Då är det bekvämt att kunna luta sig mot deklarationer som säger att inkludering är viktigt. Att sammanföra elever med olika typer av svårigheter i ett klassrum tillsammans med andra barn blir plötsligt något man gör för barnets bästa. Helt plötsligt går det att tillföra resurser som inte bara gynnar den enskilde eleven utan som hela klassen har glädje av. Fantastiskt i teorin, fungerar inte i praktiken. Vi ändrar inte barns olika behov bara för att vi tillför en extra vuxen i klassrummet. Det är de yttre förutsättningarna som hindrar att eleven klarar av sin skolgång, då är det dessa förutsättningar som måste förändras. Ekonomin får aldrig vara ett incitament för inkludering. Det enda det gör är att skapa exkluderande omständigheter för de elever som faktiskt är i behov av en helt annan typ av lösning.
Naturligtvis ska barn i så stor utsträckning som möjligt gå i en vanlig klass, grundförutsättningen är glasklar. Dock är det så att vi har elever som absolut inte gynnas av den lösningen. Elever som har problem med att ta in alltför många intryck och som absolut inte klarar vare sig den sociala eller strukturella vardagen i ett klassrum. Då är särskilda undervisningsgrupper den enda och bästa lösningen. Jag ser ofta exempel på barn inom autismspektrum som inkluderas i undervisningen eftersom det är det uppdrag som läraren har fått. Det fungerar nästan aldrig. Glädjande nog så kan vi i den verksamheten som jag arbetar i ta hand om de här elevernas behov. Dock är vi en liten verksamhet som ska täcka ett stort geografiskt område. Alla med behov får alltså inte plats, sorgligt men sant. Det sitter elever ute i skolorna som vi vet har behoven av och rättigheterna till en annan typ av undervisning eftersom de har rätt att vara INKLUDERADE I DET SVENSKA SKOLSYSTEMET, inte exkluderade i ett klassrum. Det behövs alltså fler verksamheter som tillgodoser de enskilda elevernas behov, inte färre. I Stockholm har Lunaskolan, som är en fristående verksamhet, ca 1500 elever som står i kö för att få en plats i särskild undervisningsgrupp. Det är alltså ca 1500 elever som inte får sina behov tillfredsställda i sina nuvarande verksamheter. Smaka på den ni som är förespråkare av inkludering. Nej, inte mer av det falska inkluderingsbegreppet utan inkludering på rätt sätt, där varje individ har rätt att få den bästa utbildning vi kan erbjuda.
Jag pratar inte bara om elever inom autismspektrum när jag talar om särskilda undervisningsgrupper. Det finns naturligtvis andra elever som också faller inom ramen för inkluderingsbegreppet. Stökiga elever till exempel, vad gör man med dem? För det första så beror elevens beteende på något som vi har möjlighet att påverka. Det kan vara en outredd diagnos, sociala problem, kunskapsmässiga problem etc. Ett "dåligt beteende" har alltid en orsak. Den generella lösningen är alltid att se över möjligheterna till att lösa elevens situation inne i klassrummet. Det finns en uppsjö av pedagogiska lösningar när det gäller att anpassa klassrumsmiljön och pedagogiken för en elev och dessa ska testas innan det fattas ett beslut om att eleven ska få sin undervisning i en annan miljö. För vissa fungerar dock inte några lösningar och då är en möjlighet till miljöombyte kanske det som räddar den här elevens skolsituation. Det ska även tas i beaktande att inkludering av dessa elever oftast inte är till godo för de övriga eleverna i klassrummet. Det finns ett fåtal tidigare exempel (Essunga) där man sett vissa positiva effekter på hela klasser genom att inkludera elever med särskilda behov. Det ä dock svårt att mäta om det är just inkluderingsprincipen som givit de goda resultaten då en lång rad av ytterligare förändringar gjorts för att förbättra elevernas resultat. Min uppfattning, en uppfattning som jag delar med flera, är att det dock är mycket vanligare att övriga elever får mindre lärartid och mindre stimulans i sitt eget skolarbete vilket naturligtvis blir helt förkastligt för dessa elevers utveckling. De ökade resurserna i klassrummet kommer knappast alla till gagn utan fokuseras till en eller ett par elever. När Sverige nu är ett av de länder i OECD med flest lågpresterande elever är det ett kvitto på att nuvarande system inte fungerar. För allas bästa är det alltså en god idé att separera den fysiska miljön för elever som har olika behov, i särskilda fall bör poängteras. Skolinspektionen har själva i en granskning från 2014 kommit fram till att elever som placerats i särskild undervisningsgrupp i de flesta fall lyckats bättre.
"Vid de granskade verksamheterna har så gott som alltid elevernas skolsituation förbättrats då de blivit placerade i särskild undervisningsgrupp eller i enskild undervisning. De får betyg i fler ämnen, högre betyg, en ökad närvaro i skolan och de utvecklas enligt personal, vårdnadshavare och dem själva socialt". (s.7)
Slutord
Det finns partier och enskilda politiker som nu driver frågan om fler särskilda undervisningsgrupper - stick i stäv med inkluderingstänket. Jag ställer mig oavkortat på deras sida. Vi ska ge alla elever en möjlighet att klara av sin utbildning genom att ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Tanken är att vi ska inkludera alla elever i vårt skolsystem, alltså den tanke som var det egentliga syftet med Salamancadeklarationen. Det gör vi inte genom att till varje pris hålla elever med särskilda behov inom klassrummets fyra väggar. Vi gör det genom att se till varje enskild individs behov. Är det behovet gynnat av att få verka i en mindre grupp med anpassad miljö och undervisning så är det precis det som vi ska erbjuda.
fredag 13 april 2018
Varför public service bör läggas ned eller privatiseras
Del 3
Förord
Så är vi då framme vid den tredje och sista delen i serien om public service och varför jag anser att det inte kan leva kvar i sin nuvarande form. Det är härligt att så många har läst de första två inläggen och även roligt att så många kontaktat mig personligen för att diskutera saken. Det är inte förvånande att många håller med om det jag skriver, jag ska återkomma till det senare. Det är heller inte förvånande att det finns personer som inte håller med. PS är något djupt rotat i vårt samhälle och många har nog aldrig ens ifrågasatt dess existens, det är bara något som ska finnas där. Dock lyser de rationella argumenten med sin frånvaro hos de som anser att ps ska lulla på som vanligt. De argument jag mött är främst känslomässiga, vilket jag kan förstå om man aldrig ens funderat kritiskt över det ps ägnar sig åt. Andra lutar sig mot statistik. PS är enligt förtroendebarometern 2018 något av det mest trovärdiga vi har i vårt land. Dessvärre för dessa förespråkare så räcker det att skrapa lite på ytan kring den här statistiken för att se att saker och ting inte står riktigt rätt till. Kom ihåg att ps ska representera folket och vara oberoende politiskt. Jag ska strax visa att det inte är så.
Jag tänkte också krydda detta slutinlägg med lite personliga reflektioner samt även ge förslag på hur ps skulle kunna utformas i framtiden. Vem vore jag att bara kasta smuts på ps utan att faktiskt komma med konkreta lösningar? jag hoppas att ni kommer att finna det intressant och om bara några av er har börjat fundera över vad ps håller på med efter att ha läst mina inlägg så är jag mer än nöjd.
En sak som jag måste tillägga och som gör mig en smula ledsen är att så många av er inte skriver offentliga kommentarer i bloggen eller i andra sociala medier. Det känns fortfarande som om tystnadskulturen biter sig fast hårt hos många vilket är sorgligt. Att inte våga uttrycka sig offentligt eftersom man riskerar att få en stämpel på sig är inget annat än fruktansvärt. Jag är en ivrig förespråkare för det fria ordet men många, inte sällan från vänsterhåll, jobbar hårt med att stämpla folk som det ena eller det andra och det är något som vi aktivt måste bekämpa. Det är sannerligen dags att vi börjar utnyttja vår frihet att uttrycka oss! ge det ett försök! jag lovar att bemöta dig med respekt oavsett vilken åsikt du företräder. Jag uppmanar alla andra att göra detsamma.
Vidare till sakfrågan.
Förtroendebarometern - kvittot på en skev verklighet
För ps visar förtroendebarometern relativt små skillnader jämfört med förra året. Siffrorna visar de som har mycket/ganska stort förtroende. SR ökar något i förtroende, från 64% år 2017 till 65% 2018. SVT backar något, från 60% till 58%. Dessa siffror är svårtolkade och från år till år gör det ingen större skillnad. Mer intressant är att se utvecklingen ur ett längre perspektiv. Om vi gör en jämförelse sett till de senaste tio åren så har SR mellan åren 2008-2018 tappat ca 10% i förtroende medan SVT:s nedgång är ca 15%. De siffrorna är däremot inte särskilt svåra att tolka, nedgången är stor och den fortsätter, med några undantag, stadigt nedåt.
Än mer intressant blir att jämföra siffrorna mellan de politiska blocken. När det gäller SR uppger 69% inom allianspartierna att de har mycket/ganska stort förtroende medan siffran hos de rödgröna är 82%. År 2014 var det förhållandet 79% för alliansen och 82% för de rödgröna.
Siffrorna för SVT år 2018 visar att förtroendet inom alliansen är 62% och inom de rödgröna 77%. År 2014 var det förhållandet 76% för alliansen och 80% för de rödgröna.
SD som står utanför blocken redovisar för SR 32% och för SVT 27% år 2018.
Ytterligare en sak som är intressant att reflektera över är att förtroendet hos SR och SVT minskar rejält i målgruppen 16-29 år, SR från 66% 2017 till 60% 2018 och SVT från 62% 2017 till 57% 2018.
Sammanfattningsvis, förtroendet för ps minskar och har minskat under en längre tid. Beroende på politisk tillhörighet så ser förtroendet väldigt olika ut där de rödgröna har ett betydligt högre förtroende än alliansen + SD. Hos den yngre befolkningen sjunker förtroendet också kraftigt.
Min kommentar
Skatt på public service - ett klavertramp med potential
Min kommentar
"– När vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati", säger Alice Bah Kuhnke (länk). Nej Alice Bah Kuhnke, om det vore så väl. Det vi i dagsläget investerar i är ett starkt politiskt maktmedel för vänstern! Hon tycker vidare att det blir mycket enklare. Inga fakturor från Radiotjänst behöver skickas ut och ingen behöver missa att betala dem. Det hon inte fokuserar på är att alla över 18 med beskattningsbar inkomst ska betala, oavsett om de nyttjar ps eller ej. Jag ser inte att det kan sluta bra att flytta ps tätt intill den politiska makten, om inte...
Hur vi skapar ett oberoende public service
Den totala reformationen av ps är för mig den enda kloka vägen att vandra. Införandet av skattefinansierad ps har genomförts i exempelvis Nederländerna och Finland med skapligt resultat. Vad är då skillnaden? vi tar Nederländerna som exempel. Jag tänker inte förklara hela systemet utan bara grundförutsättningarna men om du vill veta mer läs här. Förslaget jag lägger fram har det skrivits om tidigare, bland annat på ledarsidorna.se.
I Nederländerna bygger public serviceverksamheten på folkrörelser, intressegrupper och politiska partier. Landet vill garantera etermediernas objektivitet och förankring hos folket genom att låta en rad programbolag, med olika profil, ansvara för utbudet med avseende på hur starkt stöd de har i samhället i stort.
Enkelt exemplifierat så skulle en sådan modell kunna se ut så att SVT själva fogar över en viss del av tiden då de sänder ut exempelvis nyheter, sport, riksdagsdebatter, allmännyttig information osv medan en del av tiden fördelas mellan de politiska partierna beroende på deras senaste valresultat. Enligt den nederländska modellen måste sedan de olika programbolagen sända ut en viss mängd underhållning, nyheter, debattprogram, kulturprogram osv medan en viss mängd blir egenstyrd och kan alltså fyllas med vad de själva anser viktigt.
I Nederländerna har detta inte lett till att befolkningen endast väljer de program som sympatiserar med de egna åsikterna. De flesta programbolag väljer sina program utefter förutsättningen att locka så många tittare som möjligt och därför har den politiska vinklingen på många program uteblivit. Om ett debattprogram exempelvis är för vinklat åt det ena eller andra hållet så kommer det att förlora tittare, vilket programbolaget inte är intresserade av. De vill istället locka över "motståndare" till sina program och väljer därför att göra dem seriösa, underhållande och opartiska så att så många som möjligt väljer just dem. Viljan att locka fler tittare har också lett till att olika intressen har förenats i ett och samma programbolag. Exempelvis har två kristna programbolag, ett katolskt och ett protestantiskt gjort gemensam sak och bildat ett nytt programbolag. För att påverka sändningstid och utbud skulle partierna kunna ingå koalitioner som t.ex. i alliansens fall. Det skulle i dagsläget innebära att de skulle få ca 40% av sändningstiden, ungefär lika mycket som de rödgröna medan SD skulle få någonstans mellan 15-20%. Det finns naturligtvis mer att diskutera kring detta men grunderna tycker jag är fullt rimliga för att få ett tydligare och mer representativt ps.
För att återknyta lite till det jag skrev i förordet så är det inte konstigt att fler och fler blir kritiska mot ps. Kritiken ökar från många håll och fler och fler uppmärksammar snedsteg och rena felaktigheter i olika sammanhang. Jag tänkte att avsluta med några exempel som jag finner tydligt visar på en brist på opartiskhet. Saker som gnager i mig. Kan det verkligen få se ut så här? kommer ps undan med vad som helst? Ok, let's go.
Opinion live, den stora skammen för public service
Att ens kalla det här för ett debattprogram är ett hån mot debattformen som sådan. I en debatt vet deltagarna i förväg hur mycket tid de får till anförande, replik och slutreplik och allt detta leds av en moderator som är neutral i frågan och styr debatten så att den inte går överstyr. Allt detta misslyckas Opinion Live med. Debattörerna får sällan tala till punkt, inte ens i sitt anförande. De får inte replikera utan att andra störningsmoment kommer in som exempelvis åsikter och frågor från moderatorn själv eller publiken. De får sällan eller aldrig ett slutanförande för då är tiden i regel slut. Allt som oftast slutar det med att frågor, åsikter och tjafs haglar från publiken och debattörerna står handfallna och inte helt sällan helt tysta. Moderatorn, i det här fallet Belinda Olsson, tar allt som oftast ställning och leder inte debatten utan deltar i den själv. Hon verkar oftast helt förvirrad och följer uppenbarligen inga riktlinjer för debattformen, det blir smärtsamt att se på eländet.
Om inte detta skulle vara nog så används Opinion Live ofta för att framföra tydliga vänsteråsikter eller för att försöka hugga ner motståndare på högerflanken. Detta görs genom att aktivt styra vilka som sitter i publiken och hur mycket talutrymme de får. Låt mig ge ett par exempel som stödjer mina anklagelser.
Det första är från den 26 oktober 2017 då moderaten Hanif Bali fick stå till svars för genomförandet av utvisningar till Afghanistan, detta till trots att det är var den sittande regeringen som ansvarade för besluten och inte Moderaterna (hur skruvat är inte det?). Inte nog med det. Hela, och jag menar verkligen hela, studion var fylld med personer som stod på Balis motsatta sida. En av dem var aktivisten Fatemeh Khavari, som tidigare den veckan synts öppet protestera mot besluten i olika demonstrationer. Varför var hon där? en aktivist och opinionsbildare, som helt plötsligt sitter i publiken och dessutom får mer talartid än någon annan. Khavaris organisation Ung i Sverige har starka kopplingar till Ung vänster och tillsammans bedrev de kampanj mot utvisningsbesluten. Märk väl att vid den här tidpunkten, likväl som idag, så stödde inte majoriteten av befolkningen Khavaris åsikt. Hon representerar med sina kopplingar till vänstern en bra bit under 10% av befolkningen. Ändå fick hon långt mer talartid än någon annan av personerna i publiken.
Samtidigt står alltså Hanif Bali där själv, som uppställd för arkebusering. Som tur är så är Bali en mycket god retoriker och låter sig inte påverkas av det faktum att SVT gör sitt yttersta för att offentligt sänka honom. Jag mår dock otroligt dåligt när jag ser det här spektaklet. Hur kan det få pågå? hur kan det få sändas? i det här fallet finns det inte ens en ansats till att vara oberoende. Jag tycker att SVT ska skämmas!
I avsnittet som sändes den 15 mars 2018 (länk) är Jan Björklund (L) med och debatterar skolfrågan och blir då attackerad av Andreas Magnusson ur den sittande publiken. Magnusson tituleras som lärare och hånar bland annat Björklund för att ha “förlorat i Smartare än en femteklassare samtidigt som han aspirerar på att kunna lösa finanskrisen”. Det Opinion "glömmer" att nämna är att Magnusson är en mycket kontroversiell vänsterkrönikör på sidan magasinetparagraf.se som är en vänsterextrem sajt som drivs av Dick Sundevall, tidigare framträdande profil inom det maoistiska Sveriges Kommunistiska Parti, tidigare Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, KFML. Hur kunde Magnusson hamna där i egenskap av lärare? visst är det märkligt? Det här är dock inte första gången som SVT gör på det här sättet och medvetet undanhåller viktig information för tittarna om deltagarnas politiska åsikter men jag låter det här exemplet illustrera det sjuka som pågår.
Pascalidou - ett levande exempel på att public service bryter oberoendet
Det sista exemplet, men tro mig det finns en uppsjö fler, får illustrera att det inte är bättre inom SR. Exemplet är hämtat från sajten "I allmänhetens tjänst - granskning av public service"
Debattören och opinionsbildaren Alexandra Pascalidou är anställd som programledare i SR. Det räcker med den meningen för att visa på att SR inte är politiskt oberoende. Alexandra Pascalidou har tagit ställning i en massa politiska spörsmål. Ta gärna en titt på hennes Twitter @pascalidou för en bild av hur hon uttrycker sig.
Hennes agerande får vi ställa mot det som står i I Sveriges Radios ”Public service-handbok” där det finns riktlinjer och råd för medarbetare på Sveriges Radio.
I handboken anges (s. 39):
”I Sverige råder det grundlagsfäst yttrandefrihet. För SR-anställda eller andra som uppfattas som företrädare för företaget, t ex programledare som inte är anställda men har uppdrag för Sveriges Radio, gäller dock att deras yttrandefrihet i radio är underordnad kravet på opartiskhet och saklighet. Den principen är mycket viktig för företagets trovärdighet och integritet.
Medarbetare som offentligt har tagit ställning i en fråga får inte delta i bevakningen av den, förutom när det handlar om det demokratiska statsskickets grundidéer. Som offentliga sammanhang räknas t ex sociala medier, bloggar, insändare, debattartiklar och demonstrationer. I sådana sammanhang är alltså medarbetare skyldiga att avhålla sig från sådant som kan medföra att Sveriges Radios trovärdighet och oberoende kan ifrågasättas. Särskilt gäller detta på det politiska området.”
Min kommentar och slutord
Innan jag nu avslutar detta sista inlägg om public service så lovar jag dyrt och heligt att ingenting som jag publicerar på bloggen i framtiden kommer att vara i närheten av lika långt.
Tack för mig.
tisdag 27 mars 2018
Varför public service bör läggas ned eller privatiseras
Del 2
Förord
Till en början vill jag tacka alla som läste mitt första inlägg och särskilt till er som kom med kommentarer. Jag trodde möjligen att de allra närmaste vännerna skulle ge bloggen en chans men såhär en vecka efter den första publiceringen har det visat sig att långt fler varit intresserade. Otroligt roligt!. Det sporrar mig till att klura på andra saker i vårt samhälle som behöver lyftas. Jag hävdar inte för en sekund att det jag skriver om är nytt och revolutionerande. Jag har inte bedrivit någon forskning eller intervjuat personer för att komma fram till det jag publicerar. Allt finns där och det har sagts förut. Jag försöker bara sammanfatta, tydliggöra och samtidigt vädra mina egna åsikter.
För att ytterligare underbygga min ståndpunkt kommer jag i den här delen lyfta fram en person som är långt mer insatta i frågan om public service än jag själv. Han har, precis som Janne Josefsson, personlig erfarenhet av att arbeta inom ps och vad är bättre än förstahandskällor?
Jag själv arbetar som lärare och det finns få områden inom svensk politik där så många har personliga åsikter, trots att den enda erfarenhet de har av skolvärlden är att de en gång i tiden varit elever. Jag vet därför hur det är att bli ett ansikte utåt för politiken som förs. Att få försvara saker som händer i alla skolor ute i landet. Är det inte förjävligt i skolorna nuförtiden? är det inte bara att slänga ut de stökiga eleverna från skolan? varför sätter ni betyg när eleverna inte kan någonting? inte får de väl ha mobiltelefoner på lektionerna?
Det är naturligtvis inte rimligt att man personligen ska ta ansvar för det som händer inom den svenska skolan. Därför tar jag heller inte kritik som gäller skolan som personlig kritik. Däremot vill jag påtala att det är viktigt att skolan kritiseras, det är bara då som den utvecklas. Det kommer att leda till en bättre arbetsplats för mig och för mina elever. Trovärdigheten i kritiken ökar när den kommer från de som faktiskt har erfarenhet. Därför tycker jag att det är viktigt att just dessa personer lyfts fram, samtidigt som var och en naturligtvis har rätt till sin egen åsikt.
Lika orimligt som att lärare ska behöva försvara skolan i alla lägen är det att alla anställda inom ps skulle behöva göra detsamma när det gäller deras arbetsplats. Ps sväljer en massa arbetare som säkert gör ett utomordentligt jobb och som inte personligen ska stå till svars för kritiken. Däremot borde många inom ps, om de nu ska vara oberoende, vara intresserade av kritiken och villiga att ta den till sig för att utveckla sin arbetsplats. Eller är det så att kritiken är för träffande? är den så att säga spot on? innebär den att allt skulle behöva arbetas om i grunden? en nedläggning av ps? det är inte svårt att lyfta de frågorna då internkritiken inom ps verkar vara i det närmaste obefintlig, åtminstone i förhållande till den kritik som kommer utifrån. Alla de exempel som jag och andra lyfter fram i kritiken mot ps borde vara föremål för en interndebatt där det i all rimlighet borde ta hus i helvete. En interndebatt där någon eller några faktiskt ställer sig upp och säger att det inte är okej det vi håller på med. Det här är inte det oberoende som vi har som uppdrag. Finns det EN sådan person inom ps? jag vet inte men jag hoppas sannerligen det. Jag kommer i alla fall att ge exempel på en person som upplevt bristerna inom ps personligen även om han själv inte varit i någon maktposition. Han har inte haft något mandat att förändra men kan istället vittna om sina upplevelser. Kanske kan det ändå ge lite mer ljus åt problemet.
Jens Ganman - rapport från värdeavgrunden
Då vidare till kärnan i denna andra del, Jens Ganman. Egentligen behöver jag inte säga så mycket om varför jag lyfter fram Ganman i det här sammanhanget. Det räcker med att läsa hans mycket omfattande blogginlägg, Sveriges radio - rapport från värdeavgrunden från den 22 september 2017 (https://jensganman.wordpress.com/2017/09/22/sveriges-radio-rapport-fran-vardeavgrunden/).
Jag uppmanar dig som läser att ta en halvtimme eller timme av ditt liv och gå igenom det blogginlägget. Ja, det tar lite tid. Utskrivet blir det ca 72 sidor men det är väl värt läsningen. Jens Ganman är bland annat journalist och författare. Under lång tid har han arbetat som frilansande för ps och han har genom det arbetet skapat sig en god insyn i flera av ps verksamheter. Som sagt, läs och begrunda. Jag hjälper dock till med några citat och exempel ur det Ganman skriver (citaten med källhänvisning ovan). Han inleder med följande:
"Hur blir en mångårig Sveriges Radio-medarbetare radikaliserad? Hur går man från att vara ett inbitet public service-freak till att känna att man inte längre kan stå bakom företagets ”värdegrund”? Det här är historien om detta. Många inom SR/SVT kommer att känna igen sig i det jag skriver, men de kommer inte att våga dela den här artikeln på Facebook eller Twitter. Eller ens prata högt om den i fikarummet. Och det är helt logiskt eftersom det finns få ställen där det är så förtvivlat lågt i tak som på mångfaldiga Sveriges Radio. Såna här resonemang är förbjudna för företagets anställda. Grupptänket regerar."
Vem vill inte läsa vidare efter den inledningen? ok, du är inte en som har tid att sätta dig och läsa. Då har du möjligheten att lyssna på Jens Ganman i Arons Flams podcast Dekonstruktiv kritik från den 22 oktober 2017 (https://www.youtube.com/watch?v=dr7Aa_U_TNU). Finns också att hitta i appar som till exempel Podcaster.
Ganman är inte nådig i sin kritik. Han menar bland annat att Sveriges radio, på grund av sin storlek, sitt inflytande som aktivistisk opinionsbildare, sitt institutionaliserade grupptänk och sin uppenbara politisering, är ett av de största hindren för en konstruktiv samhällsdebatt i Sverige. Därför bör SR utan omsvep läggs ner. Ganman ger flera exempel för att stödja sin tes.
I P1 och i samband med ytterligare en terrorattack frågar reportern Helena Groll Israels ambassadör Isaac Bachmann: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?” Bachmann förkastar frågan. Helena Groll framhärdar och Isaac Bachmann förklarar, syrligt, att hennes fråga om ”judarnas ansvar” är som att fråga en våldtagen kvinna vilket ansvar hon själv har för våldtäkten.”
I P1 intervjuar Katherine Zimmerman artisten Jason ”Timbuktu” Diakité om dennes senaste scenföreställning och bok. Att citera den intervjun skulle ta för lång tid men kontentan är att Diakité sökt inspiration i den amerikanska södern där hans förfäder upplevt fattigdom och segregation. Något som Zimmermann går igång på: ”…du kliver ut på det här fältet och tänker… här kanske min… farfar… plockade… bomull… under den tiden han var slav–" Diakité svarar: ”Han (farfar) var inte slav… han och hans familj var dagavlönade… min farfar föddes 1907 efter att slaveriet var avskaffat…” något som tydligen går helt över Zimmermans huvud. "Hon är nån annanstans, som så ofta när det gäller dagens P1-medarbetare. Hon är i Amistad, i 12 Years a Slave, i Borta med Vinden, i Rötter, i Django Unchained och hon är hjälplöst fascinerad av att ÄNTLIGEN ha en människa i studion som – i princip – upplevt slaveriet på nära håll, first person."
Ganmans kritik - ett axplock
Ganman är inte nådig i sin kritik. Han menar bland annat att Sveriges radio, på grund av sin storlek, sitt inflytande som aktivistisk opinionsbildare, sitt institutionaliserade grupptänk och sin uppenbara politisering, är ett av de största hindren för en konstruktiv samhällsdebatt i Sverige. Därför bör SR utan omsvep läggs ner. Ganman ger flera exempel för att stödja sin tes.
I P1 och i samband med ytterligare en terrorattack frågar reportern Helena Groll Israels ambassadör Isaac Bachmann: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?” Bachmann förkastar frågan. Helena Groll framhärdar och Isaac Bachmann förklarar, syrligt, att hennes fråga om ”judarnas ansvar” är som att fråga en våldtagen kvinna vilket ansvar hon själv har för våldtäkten.”
I P1 intervjuar Katherine Zimmerman artisten Jason ”Timbuktu” Diakité om dennes senaste scenföreställning och bok. Att citera den intervjun skulle ta för lång tid men kontentan är att Diakité sökt inspiration i den amerikanska södern där hans förfäder upplevt fattigdom och segregation. Något som Zimmermann går igång på: ”…du kliver ut på det här fältet och tänker… här kanske min… farfar… plockade… bomull… under den tiden han var slav–" Diakité svarar: ”Han (farfar) var inte slav… han och hans familj var dagavlönade… min farfar föddes 1907 efter att slaveriet var avskaffat…” något som tydligen går helt över Zimmermans huvud. "Hon är nån annanstans, som så ofta när det gäller dagens P1-medarbetare. Hon är i Amistad, i 12 Years a Slave, i Borta med Vinden, i Rötter, i Django Unchained och hon är hjälplöst fascinerad av att ÄNTLIGEN ha en människa i studion som – i princip – upplevt slaveriet på nära håll, first person."
Dessa är dock bara sådant som skrapar på ytan. Dråpliga citat av människor som kanske hade otur när de tänkte. De hade kanske bara en dålig dag men som Ganman skriver "[...] alla har dåliga dagar. På slutet har dock SR/SVT som organisation haft många riktigt riktigt dåliga dagar."
Tyngre kritik ger han åt ps som uppenbart bias och han menar att det är något som vissa medarbetare inte ens försöker dölja längre. Ett av exemplen hittar ni i ett youtube-klipp här:
Ganman själv ser sig som vänster men skriver "Till och med jag skäms över vad SVT och SR urartat till: en plattform för enögd identitetspolitik, ständigt relativiserande och allmänt luddigt (vänsterinspirerat) värdegrundstugg."
Ganman påpekar flera gånger det förbluffande i inkompetensen hos enskilda medarbetare och ifrågasätter hur de överhuvudtaget kan få ett arbete inom ps. Rapporteringen kring terrorattacken på Drottninggatan i april 2017 får en rejäl känga. Titta på sammanfattningen ovan. "Fundera på vad dina licenspengar går till; på om du skulle ha gjort det bättre själv. Svaret är ja."
Ganman skriver vidare om rapporteringen efter terrordådet i Barcelona i augusti.
"När Sveriges Radios utsända i Spanien ska rapportera från den tysta minuten dagen efter beskriver hon manifestationen som ”häftig”. Ja, ”häftig” – du läste rätt. Och det är tyvärr bara ett exempel av många när svensk public service försöker klä in islamisk terror i rosa sockervadd; när de – av oklara skäl – försöker skapa en bild av att terror på nåt sätt är nåt bra eftersom det ju för oss närmare varandra. Man ska inte låta hatet och ilskan ta över. När islamister kör över oskyldiga barn med skåpbilar blir resultatet en ”häftig” minnesceremoni."
Jag avslutar med ytterligare ett citat av Ganman och något för dig som läsare att fundera över:
"Tänk er en statlig dagstidning. En dagstidning du var tvungen att prenumerera på, annars blev det kontroll – statens representanter kom hem och undersökte om du hade trycksvärta på fingrarna – hade du det blev det böter.
Tänk dig en statlig tidning där inga skribenter eller krönikörer hade några klart uttalade åsikter; en tidning där alla (inklusive ledarsidan) låtsades vara ”neutrala”, samtidigt som de allra flesta, i hemlighet, sympatiserade med en viss ideologi. Och det var helt uppenbart för alla vilken denna ideologi var.
Absurd tanke, eller hur?
Du skulle aldrig teckna en sån prenumeration – givetvis inte – men du ”prenumererar” på SR och SVT.
Och vi är så vana vid denna absurditet att de flesta för länge sen slutat reflektera över det, om de ens nångång börjat."
Slutord
Det hade varit intressant att även gå in på Ganmans upplevelser av SR Jämtland men det blir för mycket för ett blogginlägg. Jag lämnar Jens Ganman och går vidare i den oerhörda hög av kritik som finns att gräva i. Det här får avsluta den andra delen av tre i serien om public service. I den sista delen tänker jag främst utgå från egna reflektioner nu när jag nu fokuserat så mycket på att citera andra. Nytt inlägg om cirka en vecka. Tack för mig.Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg
måndag 19 mars 2018
Varför public service bör läggas ned eller privatiseras
Del 1
Introduktion
Jag som skriver heter Andreas Idberg, är lärare till yrket och är inte bunden till något politiskt parti. Däremot ser jag mig som liberal och har alltid röstat blått.
Nu till själva kärnan av detta, mitt första inlägg.
För en tid sedan delade jag följande artikel (http://www.gp.se/nyheter/debatt/varf%C3%B6r-st%C3%B6djer-ur-och-svt-islamister-1.5379128) ur GP på min Facebook-profil och skrev:
“En mycket befogad fråga. Det finns ingen hejd på klavertrampen. Lägg ner Public service nu!”
Min delning blev ifrågasatt och jag sades ”vara ute och cykla”. Jag hoppas att det jag skriver om i de följande blogginläggen ska visa motsatsen och att det med tydliga exempel ska underlätta för dig som läser att bilda dig en egen uppfattning i frågan. Jag uppmanar som vanligt till saklig argumentation istället för känsloargument, alltid. Känsloargumenten kan vi spara till den dagen då IK Oskarshamn får en feldömd utvisning i ett bortamöte med Leksands IF eller då Sunderland återigen får ett oförklarligt rött kort. Då ska ni få se på fan!
Anledningen att jag delade artikeln var att jag höll med om det som skrevs och det kan ni naturligtvis läsa på egen hand. Ett par citat för att i alla fall sammanfatta kärnan i artikeln:
“I Iran fängslas unga kvinnor för att de tagit av sig slöjan. De riskerar piskstraff eller långa fängelsestraff. I nästan 40 år har iranska kvinnor kämpat för att bli av med det religiösa tvång som slöjan utgör. I Sverige däremot får skattebetalarna finansiera kultur som stödjer förtryckarna. [...] Skattepengar ska inte gå till verksamheter som försvarar hedersförtrycket eller till de som har sunkig kvinnosyn. Svårare än så behöver vi inte göra det. Hur UR och SVT med sina krav på objektivitet kan marknadsföra hedersförtrycket och sända Svenska Hijabis övergår vårt förstånd. Om de var neutrala som de ska vara skulle de visa även de kvinnorna som blir utsatta för hot, hat och trakasserier när de vågar ta av slöjan”.
Precis som i citatet så är jag kritisk mot att SVT väljer att visa den ena sidan men inte den andra. För mig är det ett konkret exempel på att inte vara oberoende i sitt urval. Det här är inte första gången jag kritiserar public service (senare benämnt ps) så kallade oberoende men det är första gången jag gör det i den här formen. Men vad är egentligen uppdraget för ps? ska de överhuvudtaget vara oberoende?
“Det som Sveriges Radio, SVT och UR gör kallas public service - radio och tv i allmänhetens tjänst. Det är riksdagen som beslutar om uppdraget och regeringen som sätter ramarna. I inledningen till det nuvarande sändningstillståndet kan man läsa: "Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället."
Nu till själva kärnan av detta, mitt första inlägg.
Ute och cyklar
“En mycket befogad fråga. Det finns ingen hejd på klavertrampen. Lägg ner Public service nu!”
Min delning blev ifrågasatt och jag sades ”vara ute och cykla”. Jag hoppas att det jag skriver om i de följande blogginläggen ska visa motsatsen och att det med tydliga exempel ska underlätta för dig som läser att bilda dig en egen uppfattning i frågan. Jag uppmanar som vanligt till saklig argumentation istället för känsloargument, alltid. Känsloargumenten kan vi spara till den dagen då IK Oskarshamn får en feldömd utvisning i ett bortamöte med Leksands IF eller då Sunderland återigen får ett oförklarligt rött kort. Då ska ni få se på fan!
Anledningen att jag delade artikeln var att jag höll med om det som skrevs och det kan ni naturligtvis läsa på egen hand. Ett par citat för att i alla fall sammanfatta kärnan i artikeln:
“I Iran fängslas unga kvinnor för att de tagit av sig slöjan. De riskerar piskstraff eller långa fängelsestraff. I nästan 40 år har iranska kvinnor kämpat för att bli av med det religiösa tvång som slöjan utgör. I Sverige däremot får skattebetalarna finansiera kultur som stödjer förtryckarna. [...] Skattepengar ska inte gå till verksamheter som försvarar hedersförtrycket eller till de som har sunkig kvinnosyn. Svårare än så behöver vi inte göra det. Hur UR och SVT med sina krav på objektivitet kan marknadsföra hedersförtrycket och sända Svenska Hijabis övergår vårt förstånd. Om de var neutrala som de ska vara skulle de visa även de kvinnorna som blir utsatta för hot, hat och trakasserier när de vågar ta av slöjan”.
Precis som i citatet så är jag kritisk mot att SVT väljer att visa den ena sidan men inte den andra. För mig är det ett konkret exempel på att inte vara oberoende i sitt urval. Det här är inte första gången jag kritiserar public service (senare benämnt ps) så kallade oberoende men det är första gången jag gör det i den här formen. Men vad är egentligen uppdraget för ps? ska de överhuvudtaget vara oberoende?
Public service - min kritik
Utbudet och distributionen ska vara av hög kvalitet. Men public service är i sig inte enbart ett kvalitetsbegrepp utan består också av ett antal andra lika viktiga komponenter:
- Ägandeformen – de tre bolagen ägs av en stiftelse. Styrelserna för public-servicebolagen har inte några ledamöter med politisk koppling.
- Finansieringsformen med en radio- och tv-avgift som innebär att bolagen har en direktkoppling till allmänheten och därmed till publiken.
- Ett sändningstillstånd som reglerar bolagens uppdrag.
- Principerna i form av opartiskhet och saklighet”. (https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Public-service/)
Jag är lärare till yrket och i samhällskunskapen lär jag mina elever den demokratiska vikten av att ha medier som granskar den styrande makten. Men om medierna som ska vara oberoende ändå har politiska intressen, faller inte det resonemanget då? jo, säger jag och därför måste även media kontrolleras och kritiskt granskas. Ibland måste ej fungerande system arbetas om i grunden. Bara för att ps har funnits länge och har haft en hög trovärdighet hos folket behöver det inte vara fallet idag. Nej, vi kan inte lita på allt som kommer från ps. Nej, vi kan inte vara säkra på att den som skriver eller sänder ut information i ps saknar en politisk agenda. Jag ska visa er varför.
Partisympatier inom public service
Jag har använt mig av statistik presenterad av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. (https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf)
I den undersökningen framgår att det år 2011 var 72% av journalisterna som hade sina sympatier i antingen S, MP eller V och som vi alla vet så har de tre partierna inte varit i närheten av sådana siffror i de senaste valen. Av dessa 72% var det 41% som sympatiserade med Miljöpartiet vilket gör dem till största parti. Det här hade inte behövt spela så stor roll om journalisterna hade ägnat sig åt sitt uppdrag att vara opartiska men som ni kommer att se i följande exempel så är det inte fallet. Därför är det ett problem och därför används ps som ett maktmedel för att föra politiska agendor.
Exempel - Ekot vs Kristersson
En tweet som alltså syftar till att lyfta upp Kristerssons tidigare politiska misslyckanden och skandaler.
Ekot försvarar sig: “På fredagen gick en felaktigt formulerad tweet och digital publicering om M-politikern Ulf Kristersson ut från Ekot som inte hade kollats tillräckligt av vår desk. Det finns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog vi bort den, berättar Klas Wolf-Watz, publiceringschef på Ekot”. (Resumé, 1 september 2017.
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/09/01/kraftig-kritik-mot-ekot-efter-tweet-om-kristerssons-karriar/)
Fadäsen ledde naturligtvis till en medial storm där bland annat en av ledamöterna i Public Service-kommittén uttalade sig så här på Twitter: “Som ledamot i Public Service-kommittén undrar jag hur jag ska kunna motivera Public service' existens efter dagens bottennapp av @sr_ekot”? - (Jan Ericsson, 1 september 2017, kl 14:12)
Var det hör en slump? nej, jag tror inte det. Det här var en SR-medarbetare som, kanske delvis på skämt men med en tydlig politisk åsikt, gav uttryck för denna i offentligheten. Det här skulle kanske inte ha nått allmänheten, ett feltryck? fel bild som lades upp? det går naturligtvis bara att spekulera i orsaken till att den tweeten såg dagens ljus. Dock visar det med tydlighet vilka åsikter som rör sig bakom kulisserna och att de är allt annat än oberoende.
Exempel - Janne Josefsson
Nästa exempel hämtar jag från en av de kanske mest respekterade grävande journalisterna vi har i landet, Janne Josefsson på SVTs Uppdrag granskning.
Den 9 juli 2017 åker jag bil med familjen och vi hamnar på P1 och i programmet Sommar. Jag har aldrig funderat så mycket på Josefssons politiska tillhörighet men fördomsfullt nog har jag placerat honom långt till vänster på skalan. Enligt det han ger uttryck för i programmet så faller mina fördomar, såsom fördomar oftast gör. Josefsson själv säger att han alltid har röstat blankt. Intressantast blir det dock när Josefsson pratar om sitt granskande arbete på SVT. Han berättar om en chef som förklarar att Public Service aldrig skulle granska kommunister. ”De vill ju väl”, motiverade han det med. Josefsson förklarar hur han får applåder på arbetsplatsen när han granskar högerextrema grupper men inte när den kritiska undersökningen drabbar vänstern. Kollegor undrar varför Josefsson ska granska ”vårt parti”, när Uppdrag granskning undersöker Vänsterpartiets mörka historia.
(http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/916906?programid=2071)
Fallet med Josefsson är sannerligen beklämmande men stöder tesen om att det finns en politisk agenda hos många inom ps. Sammanfattningsvis har vi här tre fall där det tydligen finns journalister som inte är oberoende. Har jag lyckats hitta de enda exemplen? undantagen som bekräftar regeln? skulle inte tro det. Jag återkommer med fler exempel i del två. Dessutom ska jag försöka ge ytterligare några vinklar för att stödja min åsikt.
Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)