Varför public service bör läggas ned eller privatiseras

Del 2

Förord

Till en början vill jag tacka alla som läste mitt första inlägg och särskilt till er som kom med kommentarer. Jag trodde möjligen att de allra närmaste vännerna skulle ge bloggen en chans men såhär en vecka efter den första publiceringen har det visat sig att långt fler varit intresserade. Otroligt roligt!. Det sporrar mig till att klura på andra saker i vårt samhälle som behöver lyftas. Jag hävdar inte för en sekund att det jag skriver om är nytt och revolutionerande. Jag har inte bedrivit någon forskning eller intervjuat personer för att komma fram till det jag publicerar. Allt finns där och det har sagts förut. Jag försöker bara sammanfatta, tydliggöra och samtidigt vädra mina egna åsikter.

För att ytterligare underbygga min ståndpunkt kommer jag i den här delen lyfta fram en person som är långt mer insatta i frågan om public service än jag själv. Han har, precis som Janne Josefsson, personlig erfarenhet av att arbeta inom ps och vad är bättre än förstahandskällor?

Jag själv arbetar som lärare och det finns få områden inom svensk politik där så många har personliga åsikter, trots att den enda erfarenhet de har av skolvärlden är att de en gång i tiden varit elever. Jag vet därför hur det är att bli ett ansikte utåt för politiken som förs. Att få försvara saker som händer i alla skolor ute i landet. Är det inte förjävligt i skolorna nuförtiden? är det inte bara att slänga ut de stökiga eleverna från skolan? varför sätter ni betyg när eleverna inte kan någonting? inte får de väl ha mobiltelefoner på lektionerna?

Det är naturligtvis inte rimligt att man personligen ska ta ansvar för det som händer inom den svenska skolan. Därför tar jag heller inte kritik som gäller skolan som personlig kritik. Däremot vill jag påtala att det är viktigt att skolan kritiseras, det är bara då som den utvecklas. Det kommer att leda till en bättre arbetsplats för mig och för mina elever. Trovärdigheten i kritiken ökar när den kommer från de som faktiskt har erfarenhet. Därför tycker jag att det är viktigt att just dessa personer lyfts fram, samtidigt som var och en naturligtvis har rätt till sin egen åsikt.

Lika orimligt som att lärare ska behöva försvara skolan i alla lägen är det att alla anställda inom ps skulle behöva göra detsamma när det gäller deras arbetsplats. Ps sväljer en massa arbetare som säkert gör ett utomordentligt jobb och som inte personligen ska stå till svars för kritiken. Däremot borde många inom ps, om de nu ska vara oberoende, vara intresserade av kritiken och villiga att ta den till sig för att utveckla sin arbetsplats. Eller är det så att kritiken är för träffande? är den så att säga spot on? innebär den att allt skulle behöva arbetas om i grunden? en nedläggning av ps? det är inte svårt att lyfta de frågorna då internkritiken inom ps verkar vara i det närmaste obefintlig, åtminstone i förhållande till den kritik som kommer utifrån. Alla de exempel som jag och andra lyfter fram i kritiken mot ps borde vara föremål för en interndebatt där det i all rimlighet borde ta hus i helvete. En interndebatt där någon eller några faktiskt ställer sig upp och säger att det inte är okej det vi håller på med. Det här är inte det oberoende som vi har som uppdrag. Finns det EN sådan person inom ps? jag vet inte men jag hoppas sannerligen det. Jag kommer i alla fall att ge exempel på en person som upplevt bristerna inom ps personligen även om han själv inte varit i någon maktposition. Han har inte haft något mandat att förändra men kan istället vittna om sina upplevelser. Kanske kan det ändå ge lite mer ljus åt problemet.

Jens Ganman - rapport från värdeavgrunden

Då vidare till kärnan i denna andra del, Jens Ganman. Egentligen behöver jag inte säga så mycket om varför jag lyfter fram Ganman i det här sammanhanget. Det räcker med att läsa hans mycket omfattande blogginlägg, Sveriges radio - rapport från värdeavgrunden från den 22 september 2017 (https://jensganman.wordpress.com/2017/09/22/sveriges-radio-rapport-fran-vardeavgrunden/).

Jag uppmanar dig som läser att ta en halvtimme eller timme av ditt liv och gå igenom det blogginlägget. Ja, det tar lite tid. Utskrivet blir det ca 72 sidor men det är väl värt läsningen. Jens Ganman är bland annat journalist och författare. Under lång tid har han arbetat som frilansande för ps och han har genom det arbetet skapat sig en god insyn i flera av ps verksamheter. Som sagt, läs och begrunda. Jag hjälper dock till med några citat och exempel ur det Ganman skriver (citaten med källhänvisning ovan). Han inleder med följande:

"Hur blir en mångårig Sveriges Radio-medarbetare radikaliserad? Hur går man från att vara ett inbitet public service-freak till att känna att man inte längre kan stå bakom företagets ”värdegrund”? Det här är historien om detta. Många inom SR/SVT kommer att känna igen sig i det jag skriver, men de kommer inte att våga dela den här artikeln på Facebook eller Twitter. Eller ens prata högt om den i fikarummet. Och det är helt logiskt eftersom det finns få ställen där det är så förtvivlat lågt i tak som på mångfaldiga Sveriges Radio. Såna här resonemang är förbjudna för företagets anställda. Grupptänket regerar."

Vem vill inte läsa vidare efter den inledningen? ok, du är inte en som har tid att sätta dig och läsa. Då har du möjligheten att lyssna på Jens Ganman i Arons Flams podcast Dekonstruktiv kritik från den 22 oktober 2017 (https://www.youtube.com/watch?v=dr7Aa_U_TNU). Finns också att hitta i appar som till exempel Podcaster.

Ganmans kritik - ett axplock

Ganman är inte nådig i sin kritik. Han menar bland annat att Sveriges radio, på grund av sin storlek, sitt inflytande som aktivistisk opinionsbildare, sitt institutionaliserade grupptänk och sin uppenbara politisering, är ett av de största hindren för en konstruktiv samhällsdebatt i Sverige. Därför bör SR utan omsvep läggs ner. Ganman ger flera exempel för att stödja sin tes.

I P1 och i samband med ytterligare en terrorattack frågar reportern Helena Groll Israels ambassadör Isaac Bachmann: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?” Bachmann förkastar frågan.  Helena Groll framhärdar och Isaac Bachmann förklarar, syrligt, att hennes fråga om ”judarnas ansvar” är som att fråga en våldtagen kvinna vilket ansvar hon själv har för våldtäkten.”

I P1 intervjuar Katherine Zimmerman artisten Jason ”Timbuktu” Diakité om dennes senaste scenföreställning och bok. Att citera den intervjun skulle ta för lång tid men kontentan är att Diakité sökt inspiration i den amerikanska södern där hans förfäder upplevt fattigdom och segregation. Något som Zimmermann går igång på: ”…du kliver ut på det här fältet och tänker… här kanske min… farfar… plockade… bomull… under den tiden han var slav–" Diakité svarar: ”Han (farfar) var inte slav… han och hans familj var dagavlönade… min farfar föddes 1907 efter att slaveriet var avskaffat…” något som tydligen går helt över Zimmermans huvud. "Hon är nån annanstans, som så ofta när det gäller dagens P1-medarbetare. Hon är i Amistad, i 12 Years a Slave, i Borta med Vinden, i Rötter, i Django Unchained och hon är hjälplöst fascinerad av att ÄNTLIGEN ha en människa i studion som – i princip – upplevt slaveriet på nära håll, first person."

Dessa är dock bara sådant som skrapar på ytan. Dråpliga citat av människor som kanske hade otur när de tänkte. De hade kanske bara en dålig dag men som Ganman skriver "[...] alla har dåliga dagar. På slutet har dock SR/SVT som organisation haft många riktigt riktigt dåliga dagar."

Tyngre kritik ger han åt ps som uppenbart bias och han menar att det är något som vissa medarbetare inte ens försöker dölja längre. Ett av exemplen hittar ni i ett youtube-klipp här:

Ganman själv ser sig som vänster men skriver "Till och med jag skäms över vad SVT och SR urartat till: en plattform för enögd identitetspolitik, ständigt relativiserande och allmänt luddigt (vänsterinspirerat) värdegrundstugg."

Ganman påpekar flera gånger det förbluffande i inkompetensen hos enskilda medarbetare och ifrågasätter hur de överhuvudtaget kan få ett arbete inom ps. Rapporteringen kring terrorattacken på Drottninggatan i april 2017 får en rejäl känga. Titta på sammanfattningen ovan. "Fundera på vad dina licenspengar går till; på om du skulle ha gjort det bättre själv. Svaret är ja."

Ganman skriver vidare om rapporteringen efter terrordådet i Barcelona i augusti.

"När Sveriges Radios utsända i Spanien ska rapportera från den tysta minuten dagen efter beskriver hon manifestationen som ”häftig”. Ja, ”häftig” – du läste rätt. Och det är tyvärr bara ett exempel av många när svensk public service försöker klä in islamisk terror i rosa sockervadd; när de – av oklara skäl – försöker skapa en bild av att terror på nåt sätt är nåt bra eftersom det ju för oss närmare varandra. Man ska inte låta hatet och ilskan ta över. När islamister kör över oskyldiga barn med skåpbilar blir resultatet en ”häftig” minnesceremoni."

Jag avslutar med ytterligare ett citat av Ganman och något för dig som läsare att fundera över:

"Tänk er en statlig dagstidning. En dagstidning du var tvungen att prenumerera på, annars blev det kontroll – statens representanter kom hem och undersökte om du hade trycksvärta på fingrarna – hade du det blev det böter.

Tänk dig en statlig tidning där inga skribenter eller krönikörer hade några klart uttalade åsikter; en tidning där alla (inklusive ledarsidan) låtsades vara ”neutrala”, samtidigt som de allra flesta, i hemlighet, sympatiserade med en viss ideologi. Och det var helt uppenbart för alla vilken denna ideologi var.

Absurd tanke, eller hur?

Du skulle aldrig teckna en sån prenumeration – givetvis inte – men du ”prenumererar” på SR och SVT.

Och vi är så vana vid denna absurditet att de flesta för länge sen slutat reflektera över det, om de ens nångång börjat."

Slutord

Det hade varit intressant att även gå in på Ganmans upplevelser av SR Jämtland men det blir för mycket för ett blogginlägg. Jag lämnar Jens Ganman och går vidare i den oerhörda hög av kritik som finns att gräva i. Det här får avsluta den andra delen av tre i serien om public service. I den sista delen tänker jag främst utgå från egna reflektioner nu när jag nu fokuserat så mycket på att citera andra. Nytt inlägg om cirka en vecka. Tack för mig.

Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg

Varför public service bör läggas ned eller privatiseras

Del 1

Introduktion

Jag har aldrig tidigare bloggat eller publicerat mina politiska åsikter i någon större utsträckning men just nu känns som helt rätt tid. Till och med riksdagsvalet 2018 kommer den här bloggen att belysa saker som jag personligen anser viktiga. Bloggen kommer att uppdateras oregelbundet utefter tid och lust. Syftet är i huvudsak att sätta ord på egna tankar som rör sig i huvudet och om jag kan få någon annan att själv fundera och ta ställning så är det toppen. Oavsett hur många som läser mina kommande inlägg och oavsett hur folk reagerar så har jag i alla fall tagit ställning. Jag har brutit tystnaden. Jag har slutat gömma mina åsikter och satt ord på mina tankar. Allt kanske leder till att jag slutligen ändrar åsikt i de frågor jag skriver om, vem vet? i så fall är jag glad för att till slut ha öppnat munnen. Att ensam på sin kammare leverera sanningar är en sak men att pröva sina åsikter mot andras är något helt annat. Jag är för en öppen och fri debatt där alla åsikter är välkomna. Tystnadskulturen som präglar vårt samhälle ska arbetas bort. Våra lagliga rättigheter är något vi ska värna om och utnyttja. Så många människor saknar våra rättigheter och ger sina liv för att få ta del av dem. Vilka är vi då om vi inte visar att de faktiskt betyder något och inte bara är en produkt som vi slentrianmässigt slänger upp när det passar?

Jag som skriver heter Andreas Idberg, är lärare till yrket och är inte bunden till något politiskt parti. Däremot ser jag mig som liberal och har alltid röstat blått.

Nu till själva kärnan av detta, mitt första inlägg.

Ute och cyklar

För en tid sedan delade jag följande artikel (http://www.gp.se/nyheter/debatt/varf%C3%B6r-st%C3%B6djer-ur-och-svt-islamister-1.5379128) ur GP på min Facebook-profil och skrev:

“En mycket befogad fråga. Det finns ingen hejd på klavertrampen. Lägg ner Public service nu!”

Min delning blev ifrågasatt och jag sades ”vara ute och cykla”. Jag hoppas att det jag skriver om i de följande blogginläggen ska visa motsatsen och att det med tydliga exempel ska underlätta för dig som läser att bilda dig en egen uppfattning i frågan. Jag uppmanar som vanligt till saklig argumentation istället för känsloargument, alltid. Känsloargumenten kan vi spara till den dagen då IK Oskarshamn får en feldömd utvisning i ett bortamöte med Leksands IF eller då Sunderland återigen får ett oförklarligt rött kort. Då ska ni få se på fan!

Anledningen att jag delade artikeln var att jag höll med om det som skrevs och det kan ni naturligtvis läsa på egen hand. Ett par citat för att i alla fall sammanfatta kärnan i artikeln:

“I Iran fängslas unga kvinnor för att de tagit av sig slöjan. De riskerar piskstraff eller långa fängelsestraff. I nästan 40 år har iranska kvinnor kämpat för att bli av med det religiösa tvång som slöjan utgör. I Sverige däremot får skattebetalarna finansiera kultur som stödjer förtryckarna. [...] Skattepengar ska inte gå till verksamheter som försvarar hedersförtrycket eller till de som har sunkig kvinnosyn. Svårare än så behöver vi inte göra det. Hur UR och SVT med sina krav på objektivitet kan marknadsföra hedersförtrycket och sända Svenska Hijabis övergår vårt förstånd. Om de var neutrala som de ska vara skulle de visa även de kvinnorna som blir utsatta för hot, hat och trakasserier när de vågar ta av slöjan”.

Precis som i citatet så är jag kritisk mot att SVT väljer att visa den ena sidan men inte den andra. För mig är det ett konkret exempel på att inte vara oberoende i sitt urval. Det här är inte första gången jag kritiserar public service (senare benämnt ps) så kallade oberoende men det är första gången jag gör det i den här formen. Men vad är egentligen uppdraget för ps? ska de överhuvudtaget vara oberoende?

Public service - min kritik

“Det som Sveriges Radio, SVT och UR gör kallas public service - radio och tv i allmänhetens tjänst. Det är riksdagen som beslutar om uppdraget och regeringen som sätter ramarna. I inledningen till det nuvarande sändningstillståndet kan man läsa: "Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället."

Utbudet och distributionen ska vara av hög kvalitet. Men public service är i sig inte enbart ett kvalitetsbegrepp utan består också av ett antal andra lika viktiga komponenter:

• Ägandeformen – de tre bolagen ägs av en stiftelse. Styrelserna för public-servicebolagen har inte några ledamöter med politisk koppling. 
• Finansieringsformen med en radio- och tv-avgift som innebär att bolagen har en direktkoppling till allmänheten och därmed till publiken. 
• Ett sändningstillstånd som reglerar bolagens uppdrag. 
• Principerna i form av opartiskhet och saklighet”. (https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Public-service/)

Alltså, ps ska präglas av oberoende och ska vara fritt från olika ekonomiska och politiska intressen osv. I en serie inlägg ska jag nu visa på tydliga exempel där detta brister och varför jag därmed är för en privatisering eller nedläggning av det som är ps idag.

Jag är lärare till yrket och i samhällskunskapen lär jag mina elever den demokratiska vikten av att ha medier som granskar den styrande makten. Men om medierna som ska vara oberoende ändå har politiska intressen, faller inte det resonemanget då? jo, säger jag och därför måste även media kontrolleras och kritiskt granskas. Ibland måste ej fungerande system arbetas om i grunden. Bara för att ps har funnits länge och har haft en hög trovärdighet hos folket behöver det inte vara fallet idag. Nej, vi kan inte lita på allt som kommer från ps. Nej, vi kan inte vara säkra på att den som skriver eller sänder ut information i ps saknar en politisk agenda. Jag ska visa er varför.

Partisympatier inom public service

Ett av kärnproblemen som kan vara bra för alla att känna till är: Ps journalisters partisympatier motsvarar inte partisympatierna i landet i stort. Är det ett problem? ja om man som jag tror att viktiga samhällsprogram och nyhetsrapportering vrids åt ett politiskt håll så är det ett stort problem för trovärdigheten. Hur ser det då ut med partisympatierna?

Jag har använt mig av statistik presenterad av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. (https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf)

I den undersökningen framgår att det år 2011 var 72% av journalisterna som hade sina sympatier i antingen S, MP eller V och som vi alla vet så har de tre partierna inte varit i närheten av sådana siffror i de senaste valen. Av dessa 72% var det 41% som sympatiserade med Miljöpartiet vilket gör dem till största parti. Det här hade inte behövt spela så stor roll om journalisterna hade ägnat sig åt sitt uppdrag att vara opartiska men som ni kommer att se i följande exempel så är det inte fallet. Därför är det ett problem och därför används ps som ett maktmedel för att föra politiska agendor.

Exempel - Ekot vs Kristersson

Fredagen den 1 september 2017 satte jag nästan eftermiddagskaffet i vrångstrupen. Jag är flitig följare av olika twitterkonton och den här dagen rasslade det till ordentligt i flödet. Ett av våra mest tillförlitliga (eller?) nyhetsprogram Ekot i SR twittrade ut följande bild i samband med Moderaternas val av ny partiordförande.





En tweet som alltså syftar till att lyfta upp Kristerssons tidigare politiska misslyckanden och skandaler.

Ekot försvarar sig: “På fredagen gick en felaktigt formulerad tweet och digital publicering om M-politikern Ulf Kristersson ut från Ekot som inte hade kollats tillräckligt av vår desk. Det finns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog vi bort den, berättar Klas Wolf-Watz, publiceringschef på Ekot”. (Resumé, 1 september 2017.
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/09/01/kraftig-kritik-mot-ekot-efter-tweet-om-kristerssons-karriar/)

Fadäsen ledde naturligtvis till en medial storm där bland annat en av ledamöterna i Public Service-kommittén uttalade sig så här på Twitter: “Som ledamot i Public Service-kommittén undrar jag hur jag ska kunna motivera Public service' existens efter dagens bottennapp av @sr_ekot”? - (Jan Ericsson, 1 september 2017, kl 14:12)

Var det hör en slump? nej, jag tror inte det. Det här var en SR-medarbetare som, kanske delvis på skämt men med en tydlig politisk åsikt, gav uttryck för denna i offentligheten. Det här skulle kanske inte ha nått allmänheten, ett feltryck? fel bild som lades upp? det går naturligtvis bara att spekulera i orsaken till att den tweeten såg dagens ljus. Dock visar det med tydlighet vilka åsikter som rör sig bakom kulisserna och att de är allt annat än oberoende.

Exempel - Janne Josefsson

Nästa exempel hämtar jag från en av de kanske mest respekterade grävande journalisterna vi har i landet, Janne Josefsson på SVTs Uppdrag granskning.

Den 9 juli 2017 åker jag bil med familjen och vi hamnar på P1 och i programmet Sommar. Jag har aldrig funderat så mycket på Josefssons politiska tillhörighet men fördomsfullt nog har jag placerat honom långt till vänster på skalan. Enligt det han ger uttryck för i programmet så faller mina fördomar, såsom fördomar oftast gör. Josefsson själv säger att han alltid har röstat blankt. Intressantast blir det dock när Josefsson pratar om sitt granskande arbete på SVT. Han berättar om en chef som förklarar att Public Service aldrig skulle granska kommunister. ”De vill ju väl”, motiverade han det med. Josefsson förklarar hur han får applåder på arbetsplatsen när han granskar högerextrema grupper men inte när den kritiska undersökningen drabbar vänstern. Kollegor undrar varför Josefsson ska granska ”vårt parti”, när Uppdrag granskning undersöker Vänsterpartiets mörka historia.
(http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/916906?programid=2071)

Fallet med Josefsson är sannerligen beklämmande men stöder tesen om att det finns en politisk agenda hos många inom ps. Sammanfattningsvis har vi här tre fall där det tydligen finns journalister som inte är oberoende. Har jag lyckats hitta de enda exemplen? undantagen som bekräftar regeln? skulle inte tro det. Jag återkommer med fler exempel i del två. Dessutom ska jag försöka ge ytterligare några vinklar för att stödja min åsikt.

Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg