tisdag 15 maj 2018

Inkludering - ofta en fråga om exkludering




Inledning



Det här är ett inlägg i debatten om inkludering. Under de senaste åren har det här begreppet kommit att bli centralt för den svenska skolan. Alla ska inkluderas, alla ska med, ingen lämnas utanför. Ett behjärtansvärt syfte men är det helt av godo? jag kommer att visa att så inte är fallet. Det är viktigt att tänka utifrån barnens behov och då kan inkludering vara något kontraproduktivt. I det här fallet kommer jag att främst tala utifrån egen erfarenhet. I snart 13 år har jag arbetat med barn som har särskilda behov varav de senaste sju i en verksamhet som främst inriktar sig på elever med diagnos inom autismspektrum. Med andra ord så är jag part i målet men jag anser mig också ha en viss erfarenhet.

Begreppet inkludering



Inkludering är ett begrepp som hörts flitigt i skolsammanhang under de senaste åren . Faktum är att det är ett begrepp som dök upp redan 1994 i samband med den så kallade Salamancadeklarationen. Den innehöll flera specialpedagogiska överenskommelser där en del var inkludering (inclusion). Kort sammanfattat betyder det att elever med särskilda behov ska få dessa tillgodosedda i ett så ordinarie sammanhang som möjligt. Det som utmärker dokumentet är att det i huvudsak talas om elever som har någon typ av funktionsnedsättning men även elever i olika typer av svårigheter nämns. Dokumentet har reviderats vid tillfällen och i den svenska översättningen, senast från 2006, så förklaras syftet med dokumentet så här.

"Den vägledande princip som ligger till grund för denna handlingsram är att skolorna skall ge plats för alla barn, utan hänsyn till deras fysiska, intellektuella, sociala, emotionella, språkliga eller andra förutsättningar. Den skall omfatta handikappade såväl som andra barn, gatubarn och barnarbetare, barn från språkliga, etniska eller kulturella minoriteter samt barn från andra eftersatta eller marginaliserade områden eller befolkningsgrupper. Dessa förhållanden skapar en rad utmaningar för skolsystemen. I anslutning till föreliggande handlingsram avses med uttrycket ”specialundervisning” eller ”undervisning av elever med behov av särskilt stöd” undervisning av alla de barn och ungdomar vilkas behov härrör ur funktionshinder eller inlärningssvårigheter. Många barn upplever inlärningssvårigheter och har alltså någon gång under sin skoltid särskilda pedagogiska behov. Skolorna måste finna vägar när det gäller att med lyckat resultat ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har svåra skador och funktionshinder." (s.16)

I klartext - alla barn har rätt till utbildning oavsett fysiska eller psykiska hinder. Skolan är skyldig att hjälpa till med att skapa förutsättningar för alla barn att lyckas.

I det reviderade dokumentet från 2006 så talas det inte om inkludering i den svenska översättningen utan om en "integrerad skola".

"Det råder en allt större enighet om att barn och ungdomar med behov av särskilt stöd i undervisningen (särskilda pedagogiska behov) bör omfattas av de allmänna undervisningssystem som byggts upp för flertalet barn. Detta har lett till begreppet ”integrerad skola”. Den uppgift som den integrerade skolan står inför är att utveckla en pedagogik med barnet i centrum som har förutsättningar att med framgång ge undervisning åt alla barn, däribland dem som har grava skador och funktionshinder". (s.16)

Det här är inga konstigheter och märk väl att det här är skrivet för många länder där barn med funktionsnedsättningar eller andra svårigheter inte får rätt till utbildning på samma sätt som andra barn.


Kritiken mot den svenska tolkningen av inkludering



Nu till det som regeringarna i Sverige från år 2006 och framåt valt att fokusera på.

"Den grundläggande principen för den integrerade skolan är att alla barn, närhelst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårigheter eller inbördes skillnader. De integrerade skolorna måste erkänna och tillgodose sina elevers olika behov och ha utrymme för både olika inlärningsmetoder och inlärningstempon och därvid ge alla en kvalitativt bra undervisning genom lämpliga kursplaner, organisatoriska ramar, pedagogiska metoder, resursanvändning och samarbete med lokalsamhället. Stöd och tjänster skall tillhandahållas kontinuerligt och svara mot uppkomsten av särskilda behov i varje enskild skola" (s.18)

Så långt det är möjligt ska elever oavsett svårigheter alltså undervisas tillsammans med andra elever. Fullt rimligt kan vi tycka men återigen, Sverige är inte den huvudsakliga målgruppen här. Läs det här som om det gäller barn i Sri Lanka, Burkina Faso eller Angola. Det här är alltså ett dokument som gäller i princip världens alla barn och med det i åtanke blir perspektivet något annorlunda. Naturligtvis ska inte svenska barn med svårigheter förringas, dessa förutsättningar gäller även dem. Det jag menar är att skolsystemet i Sverige ser väldigt annorlunda ut i jämförelse med många andra länder. Här finns exempelvis en grundsyn på jämlikhet och barns rättigheter som inte existerar på samma sätt över hela världen. Med det sagt så går vi vidare till den svenska skolan.

Under ca tio år nu så har fokus mer och mer kommit att ligga på begreppet inkludering. Vi som arbetar i skolvärlden har blivit matade med det från alla fronter. Skolor har i princip tävlat i att inkludera sina elever i den ordinarie undervisningen. Vad är det som har gjort att det ligger sådant fokus just på detta? Salamancadeklarationen är naturligtvis en av anledningarna men knappast den viktigaste. Har elevernas skolresultat och generella mående gynnats av strävan efter inkludering? är det den stora anledningen? knappast.

I en tid av blödande budgetar och problem med alltför många obehöriga lärare har den ekonomiska fördelen med inkludering seglat upp som den absolut viktigaste faktorn. Särskilda undervisningsgrupper kostar mycket pengar, något som i stort finansieras av den peng som följer den enskilde eleven. Då är det bekvämt att kunna luta sig mot deklarationer som säger att inkludering är viktigt. Att sammanföra elever med olika typer av svårigheter i ett klassrum tillsammans med andra barn blir plötsligt något man gör för barnets bästa. Helt plötsligt går det att tillföra resurser som inte bara gynnar den enskilde eleven utan som hela klassen har glädje av. Fantastiskt i teorin, fungerar inte i praktiken. Vi ändrar inte barns olika behov bara för att vi tillför en extra vuxen i klassrummet. Det är de yttre förutsättningarna som hindrar att eleven klarar av sin skolgång, då är det dessa förutsättningar som måste förändras. Ekonomin får aldrig vara ett incitament för inkludering. Det enda det gör är att skapa exkluderande omständigheter för de elever som faktiskt är i behov av en helt annan typ av lösning.

Naturligtvis ska barn i så stor utsträckning som möjligt gå i en vanlig klass, grundförutsättningen är glasklar. Dock är det så att vi har elever som absolut inte gynnas av den lösningen. Elever som har problem med att ta in alltför många intryck och som absolut inte klarar vare sig den sociala eller strukturella vardagen i ett klassrum. Då är särskilda undervisningsgrupper den enda och bästa lösningen. Jag ser ofta exempel på barn inom autismspektrum som inkluderas i undervisningen eftersom det är det uppdrag som läraren har fått. Det fungerar nästan aldrig. Glädjande nog så kan vi i den verksamheten som jag arbetar i ta hand om de här elevernas behov. Dock är vi en liten verksamhet som ska täcka ett stort geografiskt område. Alla med behov får alltså inte plats, sorgligt men sant. Det sitter elever ute i skolorna som vi vet har behoven av och rättigheterna till en annan typ av undervisning eftersom de har rätt att vara INKLUDERADE I DET SVENSKA SKOLSYSTEMET, inte exkluderade i ett klassrum. Det behövs alltså fler verksamheter som tillgodoser de enskilda elevernas behov, inte färre. I Stockholm har Lunaskolan, som är en fristående verksamhet, ca 1500 elever som står i kö för att få en plats i särskild undervisningsgrupp. Det är alltså ca 1500 elever som inte får sina behov tillfredsställda i sina nuvarande verksamheter. Smaka på den ni som är förespråkare av inkludering. Nej, inte mer av det falska inkluderingsbegreppet utan inkludering på rätt sätt, där varje individ har rätt att få den bästa utbildning vi kan erbjuda.

Jag pratar inte bara om elever inom autismspektrum när jag talar om särskilda undervisningsgrupper. Det finns naturligtvis andra elever som också faller inom ramen för inkluderingsbegreppet. Stökiga elever till exempel, vad gör man med dem? För det första så beror elevens beteende på något som vi har möjlighet att påverka. Det kan vara en outredd diagnos, sociala problem, kunskapsmässiga problem etc. Ett "dåligt beteende" har alltid en orsak. Den generella lösningen är alltid att se över möjligheterna till att lösa elevens situation inne i klassrummet. Det finns en uppsjö av pedagogiska lösningar när det gäller att anpassa klassrumsmiljön och pedagogiken för en elev och dessa ska testas innan det fattas ett beslut om att eleven ska få sin undervisning i en annan miljö. För vissa fungerar dock inte några lösningar och då är en möjlighet till miljöombyte kanske det som räddar den här elevens skolsituation. Det ska även tas i beaktande att inkludering av dessa elever oftast inte är till godo för de övriga eleverna i klassrummet. Det finns ett fåtal tidigare exempel (Essunga) där man sett vissa positiva effekter på hela klasser genom att inkludera elever med särskilda behov. Det ä dock svårt att mäta om det är just inkluderingsprincipen som givit de goda resultaten då en lång rad av ytterligare förändringar gjorts för att förbättra elevernas resultat. Min uppfattning, en uppfattning som jag delar med flera, är att det dock är mycket vanligare att övriga elever får mindre lärartid och mindre stimulans i sitt eget skolarbete vilket naturligtvis blir helt förkastligt för dessa elevers utveckling. De ökade resurserna i klassrummet kommer knappast alla till gagn utan fokuseras till en eller ett par elever. När Sverige nu är ett av de länder i OECD med flest lågpresterande elever är det ett kvitto på att nuvarande system inte fungerar. För allas bästa är det alltså en god idé att separera den fysiska miljön för elever som har olika behov, i särskilda fall bör poängteras. Skolinspektionen har själva i en granskning från 2014 kommit fram till att elever som placerats i särskild undervisningsgrupp i de flesta fall lyckats bättre.

"Vid de granskade verksamheterna har så gott som alltid elevernas skolsituation förbättrats då de blivit placerade i särskild undervisningsgrupp eller i enskild undervisning. De får betyg i fler ämnen, högre betyg, en ökad närvaro i skolan och de utvecklas enligt personal, vårdnadshavare och dem själva socialt". (s.7)

Slutord



Det finns partier och enskilda politiker som nu driver frågan om fler särskilda undervisningsgrupper - stick i stäv med inkluderingstänket. Jag ställer mig oavkortat på deras sida. Vi ska ge alla elever en möjlighet att klara av sin utbildning genom att ge dem så bra förutsättningar som möjligt. Tanken är att vi ska inkludera alla elever i vårt skolsystem, alltså den tanke som var det egentliga syftet med Salamancadeklarationen. Det gör vi inte genom att till varje pris hålla elever med särskilda behov inom klassrummets fyra väggar. Vi gör det genom att se till varje enskild individs behov. Är det behovet gynnat av att få verka i en mindre grupp med anpassad miljö och undervisning så är det precis det som vi ska erbjuda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inkludering - ofta en fråga om exkludering

Inledning Det här är ett inlägg i debatten om inkludering. Under de senaste åren har det här begreppet kommit att bli centralt för d...