tisdag 27 mars 2018

Varför public service bör läggas ned eller privatiseras

Del 2


Förord


Till en början vill jag tacka alla som läste mitt första inlägg och särskilt till er som kom med kommentarer. Jag trodde möjligen att de allra närmaste vännerna skulle ge bloggen en chans men såhär en vecka efter den första publiceringen har det visat sig att långt fler varit intresserade. Otroligt roligt!. Det sporrar mig till att klura på andra saker i vårt samhälle som behöver lyftas. Jag hävdar inte för en sekund att det jag skriver om är nytt och revolutionerande. Jag har inte bedrivit någon forskning eller intervjuat personer för att komma fram till det jag publicerar. Allt finns där och det har sagts förut. Jag försöker bara sammanfatta, tydliggöra och samtidigt vädra mina egna åsikter.

För att ytterligare underbygga min ståndpunkt kommer jag i den här delen lyfta fram en person som är långt mer insatta i frågan om public service än jag själv. Han har, precis som Janne Josefsson, personlig erfarenhet av att arbeta inom ps och vad är bättre än förstahandskällor?

Jag själv arbetar som lärare och det finns få områden inom svensk politik där så många har personliga åsikter, trots att den enda erfarenhet de har av skolvärlden är att de en gång i tiden varit elever. Jag vet därför hur det är att bli ett ansikte utåt för politiken som förs. Att få försvara saker som händer i alla skolor ute i landet. Är det inte förjävligt i skolorna nuförtiden? är det inte bara att slänga ut de stökiga eleverna från skolan? varför sätter ni betyg när eleverna inte kan någonting? inte får de väl ha mobiltelefoner på lektionerna?

Det är naturligtvis inte rimligt att man personligen ska ta ansvar för det som händer inom den svenska skolan. Därför tar jag heller inte kritik som gäller skolan som personlig kritik. Däremot vill jag påtala att det är viktigt att skolan kritiseras, det är bara då som den utvecklas. Det kommer att leda till en bättre arbetsplats för mig och för mina elever. Trovärdigheten i kritiken ökar när den kommer från de som faktiskt har erfarenhet. Därför tycker jag att det är viktigt att just dessa personer lyfts fram, samtidigt som var och en naturligtvis har rätt till sin egen åsikt.

Lika orimligt som att lärare ska behöva försvara skolan i alla lägen är det att alla anställda inom ps skulle behöva göra detsamma när det gäller deras arbetsplats. Ps sväljer en massa arbetare som säkert gör ett utomordentligt jobb och som inte personligen ska stå till svars för kritiken. Däremot borde många inom ps, om de nu ska vara oberoende, vara intresserade av kritiken och villiga att ta den till sig för att utveckla sin arbetsplats. Eller är det så att kritiken är för träffande? är den så att säga spot on? innebär den att allt skulle behöva arbetas om i grunden? en nedläggning av ps? det är inte svårt att lyfta de frågorna då internkritiken inom ps verkar vara i det närmaste obefintlig, åtminstone i förhållande till den kritik som kommer utifrån. Alla de exempel som jag och andra lyfter fram i kritiken mot ps borde vara föremål för en interndebatt där det i all rimlighet borde ta hus i helvete. En interndebatt där någon eller några faktiskt ställer sig upp och säger att det inte är okej det vi håller på med. Det här är inte det oberoende som vi har som uppdrag. Finns det EN sådan person inom ps? jag vet inte men jag hoppas sannerligen det. Jag kommer i alla fall att ge exempel på en person som upplevt bristerna inom ps personligen även om han själv inte varit i någon maktposition. Han har inte haft något mandat att förändra men kan istället vittna om sina upplevelser. Kanske kan det ändå ge lite mer ljus åt problemet.

Jens Ganman - rapport från värdeavgrunden


Då vidare till kärnan i denna andra del, Jens Ganman. Egentligen behöver jag inte säga så mycket om varför jag lyfter fram Ganman i det här sammanhanget. Det räcker med att läsa hans mycket omfattande blogginlägg, Sveriges radio - rapport från värdeavgrunden från den 22 september 2017 (https://jensganman.wordpress.com/2017/09/22/sveriges-radio-rapport-fran-vardeavgrunden/).

Jag uppmanar dig som läser att ta en halvtimme eller timme av ditt liv och gå igenom det blogginlägget. Ja, det tar lite tid. Utskrivet blir det ca 72 sidor men det är väl värt läsningen. Jens Ganman är bland annat journalist och författare. Under lång tid har han arbetat som frilansande för ps och han har genom det arbetet skapat sig en god insyn i flera av ps verksamheter. Som sagt, läs och begrunda. Jag hjälper dock till med några citat och exempel ur det Ganman skriver (citaten med källhänvisning ovan). Han inleder med följande:

"Hur blir en mångårig Sveriges Radio-medarbetare radikaliserad? Hur går man från att vara ett inbitet public service-freak till att känna att man inte längre kan stå bakom företagets ”värdegrund”? Det här är historien om detta. Många inom SR/SVT kommer att känna igen sig i det jag skriver, men de kommer inte att våga dela den här artikeln på Facebook eller Twitter. Eller ens prata högt om den i fikarummet. Och det är helt logiskt eftersom det finns få ställen där det är så förtvivlat lågt i tak som på mångfaldiga Sveriges Radio. Såna här resonemang är förbjudna för företagets anställda. Grupptänket regerar."

Vem vill inte läsa vidare efter den inledningen? ok, du är inte en som har tid att sätta dig och läsa. Då har du möjligheten att lyssna på Jens Ganman i Arons Flams podcast Dekonstruktiv kritik från den 22 oktober 2017 (https://www.youtube.com/watch?v=dr7Aa_U_TNU). Finns också att hitta i appar som till exempel Podcaster.

Ganmans kritik - ett axplock


Ganman är inte nådig i sin kritik. Han menar bland annat att Sveriges radio, på grund av sin storlek, sitt inflytande som aktivistisk opinionsbildare, sitt institutionaliserade grupptänk och sin uppenbara politisering, är ett av de största hindren för en konstruktiv samhällsdebatt i Sverige. Därför bör SR utan omsvep läggs ner. Ganman ger flera exempel för att stödja sin tes.

I P1 och i samband med ytterligare en terrorattack frågar reportern Helena Groll Israels ambassadör Isaac Bachmann: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?” Bachmann förkastar frågan.  Helena Groll framhärdar och Isaac Bachmann förklarar, syrligt, att hennes fråga om ”judarnas ansvar” är som att fråga en våldtagen kvinna vilket ansvar hon själv har för våldtäkten.”

I P1 intervjuar Katherine Zimmerman artisten Jason ”Timbuktu” Diakité om dennes senaste scenföreställning och bok. Att citera den intervjun skulle ta för lång tid men kontentan är att Diakité sökt inspiration i den amerikanska södern där hans förfäder upplevt fattigdom och segregation. Något som Zimmermann går igång på: ”…du kliver ut på det här fältet och tänker… här kanske min… farfar… plockade… bomull… under den tiden han var slav–" Diakité svarar: ”Han (farfar) var inte slav… han och hans familj var dagavlönade… min farfar föddes 1907 efter att slaveriet var avskaffat…” något som tydligen går helt över Zimmermans huvud. "Hon är nån annanstans, som så ofta när det gäller dagens P1-medarbetare. Hon är i Amistad, i 12 Years a Slave, i Borta med Vinden, i Rötter, i Django Unchained och hon är hjälplöst fascinerad av att ÄNTLIGEN ha en människa i studion som – i princip – upplevt slaveriet på nära håll, first person."

Dessa är dock bara sådant som skrapar på ytan. Dråpliga citat av människor som kanske hade otur när de tänkte. De hade kanske bara en dålig dag men som Ganman skriver "[...] alla har dåliga dagar. På slutet har dock SR/SVT som organisation haft många riktigt riktigt dåliga dagar."

Tyngre kritik ger han åt ps som uppenbart bias och han menar att det är något som vissa medarbetare inte ens försöker dölja längre. Ett av exemplen hittar ni i ett youtube-klipp här:


Ganman själv ser sig som vänster men skriver "Till och med jag skäms över vad SVT och SR urartat till: en plattform för enögd identitetspolitik, ständigt relativiserande och allmänt luddigt (vänsterinspirerat) värdegrundstugg."


Ganman påpekar flera gånger det förbluffande i inkompetensen hos enskilda medarbetare och ifrågasätter hur de överhuvudtaget kan få ett arbete inom ps. Rapporteringen kring terrorattacken på Drottninggatan i april 2017 får en rejäl känga. Titta på sammanfattningen ovan. "Fundera på vad dina licenspengar går till; på om du skulle ha gjort det bättre själv. Svaret är ja."

Ganman skriver vidare om rapporteringen efter terrordådet i Barcelona i augusti.

"När Sveriges Radios utsända i Spanien ska rapportera från den tysta minuten dagen efter beskriver hon manifestationen som ”häftig”. Ja, ”häftig” – du läste rätt. Och det är tyvärr bara ett exempel av många när svensk public service försöker klä in islamisk terror i rosa sockervadd; när de – av oklara skäl – försöker skapa en bild av att terror på nåt sätt är nåt bra eftersom det ju för oss närmare varandra. Man ska inte låta hatet och ilskan ta över. När islamister kör över oskyldiga barn med skåpbilar blir resultatet en ”häftig” minnesceremoni."

Jag avslutar med ytterligare ett citat av Ganman och något för dig som läsare att fundera över:


"Tänk er en statlig dagstidning. En dagstidning du var tvungen att prenumerera på, annars blev det kontroll – statens representanter kom hem och undersökte om du hade trycksvärta på fingrarna – hade du det blev det böter.

Tänk dig en statlig tidning där inga skribenter eller krönikörer hade några klart uttalade åsikter; en tidning där alla (inklusive ledarsidan) låtsades vara ”neutrala”, samtidigt som de allra flesta, i hemlighet, sympatiserade med en viss ideologi. Och det var helt uppenbart för alla vilken denna ideologi var.


Absurd tanke, eller hur?

Du skulle aldrig teckna en sån prenumeration – givetvis inte – men du ”prenumererar” på SR och SVT.

Och vi är så vana vid denna absurditet att de flesta för länge sen slutat reflektera över det, om de ens nångång börjat."


Slutord

Det hade varit intressant att även gå in på Ganmans upplevelser av SR Jämtland men det blir för mycket för ett blogginlägg. Jag lämnar Jens Ganman och går vidare i den oerhörda hög av kritik som finns att gräva i. Det här får avsluta den andra delen av tre i serien om public service. I den sista delen tänker jag främst utgå från egna reflektioner nu när jag nu fokuserat så mycket på att citera andra. Nytt inlägg om cirka en vecka. Tack för mig.

Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg

1 kommentar:

  1. Spot on,igen! Tydlig och klar analys. Extra tyngd i resonemanget blir det när någon på insidan kommer till insikt och berättar för oss på utsidan.

    SvaraRadera

Inkludering - ofta en fråga om exkludering

Inledning Det här är ett inlägg i debatten om inkludering. Under de senaste åren har det här begreppet kommit att bli centralt för d...