Varför public service bör läggas ned eller privatiseras

Del 1

Introduktion

Jag har aldrig tidigare bloggat eller publicerat mina politiska åsikter i någon större utsträckning men just nu känns som helt rätt tid. Till och med riksdagsvalet 2018 kommer den här bloggen att belysa saker som jag personligen anser viktiga. Bloggen kommer att uppdateras oregelbundet utefter tid och lust. Syftet är i huvudsak att sätta ord på egna tankar som rör sig i huvudet och om jag kan få någon annan att själv fundera och ta ställning så är det toppen. Oavsett hur många som läser mina kommande inlägg och oavsett hur folk reagerar så har jag i alla fall tagit ställning. Jag har brutit tystnaden. Jag har slutat gömma mina åsikter och satt ord på mina tankar. Allt kanske leder till att jag slutligen ändrar åsikt i de frågor jag skriver om, vem vet? i så fall är jag glad för att till slut ha öppnat munnen. Att ensam på sin kammare leverera sanningar är en sak men att pröva sina åsikter mot andras är något helt annat. Jag är för en öppen och fri debatt där alla åsikter är välkomna. Tystnadskulturen som präglar vårt samhälle ska arbetas bort. Våra lagliga rättigheter är något vi ska värna om och utnyttja. Så många människor saknar våra rättigheter och ger sina liv för att få ta del av dem. Vilka är vi då om vi inte visar att de faktiskt betyder något och inte bara är en produkt som vi slentrianmässigt slänger upp när det passar?

Jag som skriver heter Andreas Idberg, är lärare till yrket och är inte bunden till något politiskt parti. Däremot ser jag mig som liberal och har alltid röstat blått.

Nu till själva kärnan av detta, mitt första inlägg.

Ute och cyklar

För en tid sedan delade jag följande artikel (http://www.gp.se/nyheter/debatt/varf%C3%B6r-st%C3%B6djer-ur-och-svt-islamister-1.5379128) ur GP på min Facebook-profil och skrev:

“En mycket befogad fråga. Det finns ingen hejd på klavertrampen. Lägg ner Public service nu!”

Min delning blev ifrågasatt och jag sades ”vara ute och cykla”. Jag hoppas att det jag skriver om i de följande blogginläggen ska visa motsatsen och att det med tydliga exempel ska underlätta för dig som läser att bilda dig en egen uppfattning i frågan. Jag uppmanar som vanligt till saklig argumentation istället för känsloargument, alltid. Känsloargumenten kan vi spara till den dagen då IK Oskarshamn får en feldömd utvisning i ett bortamöte med Leksands IF eller då Sunderland återigen får ett oförklarligt rött kort. Då ska ni få se på fan!

Anledningen att jag delade artikeln var att jag höll med om det som skrevs och det kan ni naturligtvis läsa på egen hand. Ett par citat för att i alla fall sammanfatta kärnan i artikeln:

“I Iran fängslas unga kvinnor för att de tagit av sig slöjan. De riskerar piskstraff eller långa fängelsestraff. I nästan 40 år har iranska kvinnor kämpat för att bli av med det religiösa tvång som slöjan utgör. I Sverige däremot får skattebetalarna finansiera kultur som stödjer förtryckarna. [...] Skattepengar ska inte gå till verksamheter som försvarar hedersförtrycket eller till de som har sunkig kvinnosyn. Svårare än så behöver vi inte göra det. Hur UR och SVT med sina krav på objektivitet kan marknadsföra hedersförtrycket och sända Svenska Hijabis övergår vårt förstånd. Om de var neutrala som de ska vara skulle de visa även de kvinnorna som blir utsatta för hot, hat och trakasserier när de vågar ta av slöjan”.

Precis som i citatet så är jag kritisk mot att SVT väljer att visa den ena sidan men inte den andra. För mig är det ett konkret exempel på att inte vara oberoende i sitt urval. Det här är inte första gången jag kritiserar public service (senare benämnt ps) så kallade oberoende men det är första gången jag gör det i den här formen. Men vad är egentligen uppdraget för ps? ska de överhuvudtaget vara oberoende?

Public service - min kritik

“Det som Sveriges Radio, SVT och UR gör kallas public service - radio och tv i allmänhetens tjänst. Det är riksdagen som beslutar om uppdraget och regeringen som sätter ramarna. I inledningen till det nuvarande sändningstillståndet kan man läsa: "Verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället."

Utbudet och distributionen ska vara av hög kvalitet. Men public service är i sig inte enbart ett kvalitetsbegrepp utan består också av ett antal andra lika viktiga komponenter:

• Ägandeformen – de tre bolagen ägs av en stiftelse. Styrelserna för public-servicebolagen har inte några ledamöter med politisk koppling. 
• Finansieringsformen med en radio- och tv-avgift som innebär att bolagen har en direktkoppling till allmänheten och därmed till publiken. 
• Ett sändningstillstånd som reglerar bolagens uppdrag. 
• Principerna i form av opartiskhet och saklighet”. (https://www.radiotjanst.se/sv/Avgiften/Public-service/)

Alltså, ps ska präglas av oberoende och ska vara fritt från olika ekonomiska och politiska intressen osv. I en serie inlägg ska jag nu visa på tydliga exempel där detta brister och varför jag därmed är för en privatisering eller nedläggning av det som är ps idag.

Jag är lärare till yrket och i samhällskunskapen lär jag mina elever den demokratiska vikten av att ha medier som granskar den styrande makten. Men om medierna som ska vara oberoende ändå har politiska intressen, faller inte det resonemanget då? jo, säger jag och därför måste även media kontrolleras och kritiskt granskas. Ibland måste ej fungerande system arbetas om i grunden. Bara för att ps har funnits länge och har haft en hög trovärdighet hos folket behöver det inte vara fallet idag. Nej, vi kan inte lita på allt som kommer från ps. Nej, vi kan inte vara säkra på att den som skriver eller sänder ut information i ps saknar en politisk agenda. Jag ska visa er varför.

Partisympatier inom public service

Ett av kärnproblemen som kan vara bra för alla att känna till är: Ps journalisters partisympatier motsvarar inte partisympatierna i landet i stort. Är det ett problem? ja om man som jag tror att viktiga samhällsprogram och nyhetsrapportering vrids åt ett politiskt håll så är det ett stort problem för trovärdigheten. Hur ser det då ut med partisympatierna?

Jag har använt mig av statistik presenterad av Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. (https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf)

I den undersökningen framgår att det år 2011 var 72% av journalisterna som hade sina sympatier i antingen S, MP eller V och som vi alla vet så har de tre partierna inte varit i närheten av sådana siffror i de senaste valen. Av dessa 72% var det 41% som sympatiserade med Miljöpartiet vilket gör dem till största parti. Det här hade inte behövt spela så stor roll om journalisterna hade ägnat sig åt sitt uppdrag att vara opartiska men som ni kommer att se i följande exempel så är det inte fallet. Därför är det ett problem och därför används ps som ett maktmedel för att föra politiska agendor.

Exempel - Ekot vs Kristersson

Fredagen den 1 september 2017 satte jag nästan eftermiddagskaffet i vrångstrupen. Jag är flitig följare av olika twitterkonton och den här dagen rasslade det till ordentligt i flödet. Ett av våra mest tillförlitliga (eller?) nyhetsprogram Ekot i SR twittrade ut följande bild i samband med Moderaternas val av ny partiordförande.





En tweet som alltså syftar till att lyfta upp Kristerssons tidigare politiska misslyckanden och skandaler.

Ekot försvarar sig: “På fredagen gick en felaktigt formulerad tweet och digital publicering om M-politikern Ulf Kristersson ut från Ekot som inte hade kollats tillräckligt av vår desk. Det finns skäl att ifrågasätta ordvalet och urvalet av fakta i publiceringen och därför tog vi bort den, berättar Klas Wolf-Watz, publiceringschef på Ekot”. (Resumé, 1 september 2017.
https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/09/01/kraftig-kritik-mot-ekot-efter-tweet-om-kristerssons-karriar/)

Fadäsen ledde naturligtvis till en medial storm där bland annat en av ledamöterna i Public Service-kommittén uttalade sig så här på Twitter: “Som ledamot i Public Service-kommittén undrar jag hur jag ska kunna motivera Public service' existens efter dagens bottennapp av @sr_ekot”? - (Jan Ericsson, 1 september 2017, kl 14:12)

Var det hör en slump? nej, jag tror inte det. Det här var en SR-medarbetare som, kanske delvis på skämt men med en tydlig politisk åsikt, gav uttryck för denna i offentligheten. Det här skulle kanske inte ha nått allmänheten, ett feltryck? fel bild som lades upp? det går naturligtvis bara att spekulera i orsaken till att den tweeten såg dagens ljus. Dock visar det med tydlighet vilka åsikter som rör sig bakom kulisserna och att de är allt annat än oberoende.

Exempel - Janne Josefsson

Nästa exempel hämtar jag från en av de kanske mest respekterade grävande journalisterna vi har i landet, Janne Josefsson på SVTs Uppdrag granskning.

Den 9 juli 2017 åker jag bil med familjen och vi hamnar på P1 och i programmet Sommar. Jag har aldrig funderat så mycket på Josefssons politiska tillhörighet men fördomsfullt nog har jag placerat honom långt till vänster på skalan. Enligt det han ger uttryck för i programmet så faller mina fördomar, såsom fördomar oftast gör. Josefsson själv säger att han alltid har röstat blankt. Intressantast blir det dock när Josefsson pratar om sitt granskande arbete på SVT. Han berättar om en chef som förklarar att Public Service aldrig skulle granska kommunister. ”De vill ju väl”, motiverade han det med. Josefsson förklarar hur han får applåder på arbetsplatsen när han granskar högerextrema grupper men inte när den kritiska undersökningen drabbar vänstern. Kollegor undrar varför Josefsson ska granska ”vårt parti”, när Uppdrag granskning undersöker Vänsterpartiets mörka historia.
(http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/916906?programid=2071)

Fallet med Josefsson är sannerligen beklämmande men stöder tesen om att det finns en politisk agenda hos många inom ps. Sammanfattningsvis har vi här tre fall där det tydligen finns journalister som inte är oberoende. Har jag lyckats hitta de enda exemplen? undantagen som bekräftar regeln? skulle inte tro det. Jag återkommer med fler exempel i del två. Dessutom ska jag försöka ge ytterligare några vinklar för att stödja min åsikt.

Reagera gärna i kommentarsfältet oavsett om du håller med mig eller ej. Jag finns också på Facebook som Andreas Idberg eller på Twitter som @andreasidberg